STORHETSTIDENS ITTERÄRA KRIGSBYTEN

EN

KULTURHISTORISK.BIBLIOGRAFISK STUDIE

I.

AKADEMISK AFHANDLING

O. WALDE

UPPSALA & STOCKHOLM

ALMOyiST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B.

(i distribution)

STORHETSTIDENS LITTERÄRA KRIGSBYTEN

EN

KULTURHISTORISK-BIBLIOGRAFISK STUDIE

I.

AKADEMISK AFHANDLING

SOM MED TILLSTÅND AF

VIDTBERÖMDA FILOSOFISKA FAKULTETENS I UPPSALA HUMANISTISKA SEKTION

FÖR FILOSOFIE DOKTORSGRADS VINNANDE

TILL OFFENTLIG GRANSKNING FRAMSTÄLLES Å

LÄROSALEN N:r IX LÖRDAGEN DEN 27 MAJ 1916 KL. 10 F. M.

AF

O. WALDE

FILOSOFIE LICENTIAT, SMAL. ANDRE BIBLIOTEKARIE VID UPPSALA UNIVERSITETSBIBLIOTEK

UPPSALA & STOCKHOLM

ALMQVIST & WIK3ELLS BOKTRYCKERI- A.-B. (i distribution)

UPPSALA 19 1 6

ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A. -B.

Innehållsförteckning.

Sid.

Litteraturförteckning v

Inledning i

Kap. I. Riga och Mitau 43

Kap. II. Preussen 1626 53

Kap. III. Wiirzburg 107

Kap. IV. Mainz 138

Kap. V. Erfurt och Heiligenstadt -169

Kap. VI. Sonnewalde 181

Kap. VII. Schlesien 197

Kap. VIII. Öfriga tyska bibliotek 209

Kap. IX. Danmark 1643 — 45 218

Kap. X. Olmiitz och Hradisch 228

Kap. XI. Nikolsburg 247

Kap. XII. Böhmen 306

Bilagor 337

Litteraturförteckning.

A. Otryckta källor.

Stockholm, Riksarkivet [RA.].

Riksregistratur [Riksr eg . ] . Rådsprotokoll.

Skrifvelser till Kungl. Maj:t. Krigshistoria :

Tyskland och tyska kriget.

Danska kriget 1643 — 45: Strödda handlingar. Bibliographica. Biographica. Bremensia :

Diverse personers skrifvelser till Kungl. Maj:t (vol. 59 a). Extranea :

Strödda handlingar. Alexander Erskeins samling. Oxenstiernska samlingen. Skoklostersamlingen.

Riksarkivets koncepter för åren 1878 — 81. Förteckning öfver Extranea af Lauritz Weibull 1900. Förteckning öfver kapitelarkivet i Ermland af densamme 1900. Promemoria om de polska arkiven af densamme 1900. Promemoria angående handskriften » Ostpreussische Folianten 823 a» ur Staatsarchiv i Königsberg af Herman Brulin 1 9 1 1 .

Stockholm, Kungliga biblioteket [KB],

Bibliothecae Christinianae catalogus. T. i — 2.

Catalogus Bibliothecae Nicolsburgensis 1646.

Katalogerna öfver Jacob Conrad Prsetorii bibliotek (3 olika).

Katalogen öfver Rosenbergska biblioteket {4 volymer).

Katalogen öfver Alexander Erskeins bibliotek och arkiv.

Uppsala, Universitetsbiblioteket [UB.].

Bibliotekets äldsta kataloger (Bibi. arkiv K. 2 — 5). Carl X Gustafs m. fl. kungliga och furstliga personers bref till Mathias Biörnklou 1655 — 67 (E. 434). O. Walde. n

VI

Bref och handlingar rörande biskop Johannes Matthiae (G. 171 a). Bref till Johannes Schefferus (G. 260 a).

Collectio epistolarum ad Johannem Dantiscum episcopum Varmiensem.

Vol. 1—2 (H. 154—155). Liber rationum Collegii Braunsbergensis Societatis Jesu incipiendo k

principio Anni MDLIX vsque ad annum 1585 exclusive (H.

169).

Nordinska samlingen. Palmskiöldska samlingen.

Gahm Perssons Archivum litterarium. T. i (U. iii). Register på böcker, komna från Riga 1622 (U. 271). Register på böcker, komna från Braunsberg 1626 (U. 272). Register på böcker, komna från Preussen 1626 (U. 273). Originalkatalogen öfver jesuitkollegiets i Braunsberg bibliotek (U. 274). Originalkatalogerna öfver jesuitkollegiets i Posen bibliotek (U. 275 — 276).

Catalogus librorum in Bibliotheca Emundi Gripenhielm Anno 1662 (U. 279).

Uppsala, Universitetets arkiv.

Konsistorieprotokoll. Kungabref.

Mainz, Stadtarchiv. Liber quotidianarum distributionum Ecclesiae Moguntinae.

B. Tryckta källor och bearbetningar.

(Allmänna biografiska och bibliografiska uppslagsverk ej upptagna.)

Acta pacis Olivensis inedita. T. i — 2. Vratislavise 1763 — 66. pacis Westphalicae, ed. J. G. von Meiern. T. i — 6. Han- nover 1734 — 36.

Acten und Urkunden der Universität Frankfurt a. O. H. i — 6. Breslau 1897 — 1906.

Album Academige Vitebergensis ed. C. E. Förstemann. Vol. [i] — 3.

Lipsiae 1841 — Halis 1905. Adlzreitter, J., Boicae gentis annalium pars i [ — 3]. Monachii 1662. Alardus, L., Nordalbingia (i Monumenta inedita rerum Germanica-

rum prsecipue Cimbricarum et Megapolensium. Ed. E. J. de

Westphalen, T. i, 1739, sp. 1749 — 2006). Aminson, H., Bibliotheca templi cathedralis Strengnesensis. Sthlm 1863. Andersen, J. o., Holger Rosenkrantz den laerde. Khvn 1896. Anhuth, P., Die Familie des Johann Bartsch, Biirgermeisters von

Braunsberg (i Zeitschrift fiir die Geschichte und Altertumskunde

Ermlands, Bd 16, s. 325 — 326).

VII

Anjou, L. a., Svenska kyrkans historia ifrån Upsala möte år 1593

till slutet af sjuttonde århundradet. Sthlm 1866. Annerstedt, c, Upsala universitets historia, D. i — 3 & Bihang

I — 5. Upsala 1877 — 1913- , Upsala universitetsbiblioteks historia intill år 1702. Sthlm 1894.

(K. Vitterhets historie och antiqvitets akademiens handlingar.

N. F. 12: 2.)

DelaGardiska archivet eller handlingar ur grefl. DelaGardiska biblio- theket på Löberöd. Utg. af P. Wieselgren. D. i — 20. Sthlm 1 83 1 — Lund 1843.

Arkiv till upplysning om svenska krigens och krigsinrättningarnes historia. Bd i — 3. Sthlm 1854 — 61.

Atti della nazione germanica artista nello studio di Padova. Vol. i — 2. Venezia 191 1 — 12. (Monumenti storici pubbl. dalla R. Depu- tazione Veneta di storia patria. Vol. 19 — 20.)

Baazius,B., Inventarium ecclesiae Sveo-Gothorum. Lincopise 1642.

Bark, S., Bref till Olof Hermelin utg. af C. von Rosen. D. i. Sthlm 1 9 14.

Baur, J. b., Die Kapuziner und die schwedische Generalität im dreis-

sigjährigen Kriege. Brixen 1887. Becker, a., Beiträge zur Geschichte der Frei- und Reichsstadt Worms

und der daselbst seit 1527 errichteten höheren Schulen. Worms

1880.

Bender, J., Topographisch-historische Wanderungen durch das Pas- sargebiet (i Zeitschrift fur die Geschichte Ermlands, Bd. 9, s. I — 82).

Benrath, k., Die Ansiedlung der Jesuiten in Braunsberg (i Zeitschrift des westpreussischen Geschichtsvereins, H. 40, s. i — 105),

Brefwäxling imellan Eric Benzelius och Gustaf Benzelstierna. Utg. af J. H. Liden. Linköping 1791.

Berger, a., Die Rosenberg'sche Bibliothek und Wenzel Brezan (i Mitteilungen des Vereins fiir Geschichte der Deutschen in Böh- men, Bd 20, s. 193 — 211).

Berggren, P. G., Lars Grubbe, hans lif och verksamhet. Karlstad 1898.

Bergh, S., Svenska riksarkivet 16 18 — 1837. Sthlm 19 16. (Medde- landen från svenska riksarkivet. N. F. 2: 5.)

Ein Bericht des Raths zu Gr. Glogau iiber die Belagerung der Stadt 1642. Mitgetheilt von A. Schuster (i Zeitschrift des Vereins fiir Geschichte und Alterthum Schlesiens, Bd 24, s. 366 — 369).

Bessen, g. J., Geschichte des Bisthums Paderborn. Bd i — 2. Pa- derborn 1820.

Beza, Th., Epistolse theologicse. Ed. 2. Geneve 1575.

BiAUDET, H., Le saint-siége et la Suéde. Notes et documents. i. Paris 1906. (Documents concernant Thistoire des pays du Nord, publ. par la Société d'histoire de Finlande. i.)

VIII

Bibliotheca a Marquardo Gudio congesta, quae publica auctione dis- trahetur, Hamburgi ad d. 4. Aug. 1706. Kiloni 1706.

BiRKENMAjER, L., Mikoraj Kopernik. Cz. i. Kraköw 1900.

& CoLLijN, I., Nova Copernicana (i Bulletin International de

rAcadémie des sciences de Cracovie, Cl. d. sc. math. et nat., 1909, n:r 6, s. 20 — 36).

BoBÉ, L., Slaegten Ahlefeldts Historie. Bd i — 6. Khvn 1897 — 191 2.

BoDMANN, F. J., Die Schweden zu Mainz. Mainz 181 2.

Bolin, G., Johan III:s högskola på Gråmunkeholmen (i Samfundet S:t

Eriks årsbok, 19 12, s. i — 62). Brutus, J. M., Opera varia selecta. Berolini 1697. BuCHiNGER, J. N., Julius Echter von Mespelbrunn, Bischof von Wurz-

burg und Herzog von Franken. Wiirzburg 1843. BuRiEus, J. T. A., Anteckningar, [utg. af G. E. Klemming] (i Sam- laren, Årg. 4, s. 12—43, 71—126; 5, s. 5—26.) BuRMANNUS, P., Sylloge epistolarum a viris illustribus scriptarum. T.

I — 5. Lugd. Batav. 1727. Bär, M., Geschichte des k. Staatsarchivs zu Hannover. Lpz. 1900.

(Mitteilungen der k. preussischen Archivverwaltung. H. 2.) Boeclerus, J. H., Historia belli Danici. Sthlm 1676. BöTHFUHR, H. J., Die Rigische Rathslinie. Aufl. 2. Riga 1877. Catalogue de la bibliothéque Hammer å Stockholm. Division étran-

gére. T. i — 7 + Suppl. & Planches. Sthlm 1886 — Berlin

1888.

Catalogus codicum manuscriptorum bibliothecae Bodleianse. P. 2: Fasc. I. Catalogus codicum mss. Laudianorum. Oxonii 1858.

librorum piae memoriae doctoris Johannis Bothvidi (i Handlingar

rörande Skandinaviens historia, D. 26, 1843, s. 353 — 372).

rectorum in universitate Moguntina (i Knodt, H., De Moguntia

litterata commentatio 2).

Cavallin, S., Lunds stifts herdaminne. D. i — 5. Lund 1854 — 58.

Celse, M. von, Bibliothecae regiae Stockholmensis historia. Holmiae

1751-

Celsius, O. O., Bibliothecae Upsaliensis historia. Upsalise 1745. Chemnitz, b. Ph. VON, Königlichen schwedischen in Teutschland ge-

fiihrten Kriegs erster [ — vierter] Theil. Stettin 1648 — Sthlm

1857-

Chlumecky, P. von, Carl von Zierotin und seine Zeit 1564 — 1615. Bd [i] — 2. Brunn 1862 — 79.

Christ, W., Beiträge zur Geschichte der Antikensammlung Miinchens (i Abhandlungen der philos.-philol. Cl. der K. Bayer. Akad. d. Wissenschaften, Bd 10, s. 357 — 399).

Codices manuscripti Grseci Reginae Svecorum et Pii pp. II Biblio- thecae Vaticanae. Rec. et digessit H. Stevenson. Roma 1888.

IX

COLLijN, I., Bericht iiber polnische Buchersammlungen in schwedischen Bibliotheken (i Bulletin de TAcaddmie des sciences de Cracovie; Cl. de philol. etc, 1911, s. 39 — 63).

■ , Bibliotheca »Collegii Societatis lesu in Suetia» (i Nordisk tid- skrift för bok- och biblioteksväsen, Arg. i, s. 151 — 167; äfven i Bibliografiska undersökningar tillägnade Claes Annerstedt, s.

75—91)-

, Ett bidrag till det s. k. Wiirzburgbibliotekets historia (Biblio- grafiska miscellanea, 16, i Kyrkohistorisk årsskrift, Arg. 13, s. 180 — 185).

, Det kurfurstliga biblioteket i Mainz, dess öden under trettio- åriga kriget, rester däraf i Upsala universitetsbibliotek. Sthlm 191 1. (Ur Svensk exlibris-tidskrift. Arg. i.)

, Die in der Universitätsbibliothek zu Uppsala aufbewahrten Biicher

aus dem Besitze des Leipziger Professors und Ermländer Dom- herrn Thomas Werner (i Universitati Lipsiensi ssecularia quinta diebus xxviii — xxx mensis lulii A. D. MCMIX celebranti gratu- lantur Universitatis Upsaliensis rector et senatus, s. 9 — 62).

, Katalog der Inkunabeln der Kgl. Bibliothek in Stockholm. T.

I. Sthlm 1 9 14.

, Katalog der Inkunabeln der Kgl. Universitäts-Bibliothek zu

Uppsala. Uppsala 1907. (Arbeten utgifna med understöd af Vilhelm Ekmans universitetsfond, Uppsala. 5.)

, Notices sur la provenance des imprimés de musique å Upsala

(i MiTjANA R., Catalogue critique et descriptif des imprimés de musique, conservés å la Bibliothéque de Tuniversité royale d' Upsala, T. i, 191 1).

, Det Rosenbergska biblioteket och dess exlibris. En biblioteks- historisk studie. Sthlm 1907.

, Rozmberskä knihovna. Praha-Karlin 19 13. (Ur Veraikon,

Rocn. 2.)

, Några pärmexlibris (i AUm. svenska boktryckareföreningens med- delanden, 1905, s. 14 — 20). , Svenska boksamlingar under medeltiden och deras ägare. 2.

Clemens Rytinghs boksamling och bokdepositioner (i Samlaren,

Årg. 24, s. 125 — 140). CoNTZEN, M., Die Urkunden des Bisthums Wiirzburg (i Archivalische

Zeitschrift, Bd 7, s. i — 53). CoRDARA, J., Historia Societatis Jesu. P. 6. Roma 1750. Cronholm, a., Sveriges historia under Gustaf II Adolphs regering.

D. I — 6. Sthlm, Malmö & Lund 1857 — 72. , Trettioåriga kriget och underhandlingarna i Tyskland från Gustaf

II Adolphs död till Westfaliska fredsslutet. D. i — 2: i. Sthlm

1876—80.

X

CuRTZE, M., Inedita Copernicana aus den Handschriften zu Berlin,

Frauenburg, Upsala und Wien. Lpz. 1878. (Ur Mittheilungen

des Copernicus-Vereins zu Thorn, H. i.) , Neue Copernicana aus Upsala (i Altpreussische Monatsschrift,

Bd 14, s. 476 — 482). David, L., Preussische Chronik. Hrsg. von E. Hennig. Bd i — 7.

Königsberg 18 12 — 16. Dellinger, J., Igling, Schloss und Hofmark im königlichen Land-

gerichte Landsberg (i Oberbayerisches Archiv, Bd 12, s. 3 — 60). Descriptio pompae funebris in exsequiis Friderici IL Hamburgi 1588. DiTTRicH, F., Beiträge zur Baugeschichte der ermländischen Kirchen.

Die Kirche von Guttstadt (i Zeitschrift fiir die Geschichte Erm-

lands, Bd 10, s. 585 — 623). Einige Documente aus der Zeit des Schwedenkrieges, mitgetheilt von

F. Dittrich (i Zeitschrift fiir die Geschichte Ermlands, Bd 10,

s. 626 — 655).

DuDiK, B., Forschungen in Schweden fiir Mährens Geschichte. Briinn 1852.

, Iter Romanum. Th. i — 2. Wien 1855.

, Schweden in Böhmen und Mähren 1640 — 50. Wien 1879.

DuDiTHius, A., Orationes in Concil. Trident. habitae. Apologia ad

Maximil. IL Imp. Commentarius pro coniugii libertate. Nunc

edita studio ac opera Quirini Reuteri. Offenbach 16 10. DuHR, B., Geschichte der Jesuiten in den Ländern deutscher Zunge.

Bd I — 2: T. I — 2. Freiburg in Breisgau 1907 — 13. DoEBNER, R., tiber schlesische Klosterarchive (i Zeitschrift des Vereins

fiir Geschichte und Alterthum Schlesiens, Bd 13, s. 469 — 486). Ehwald, R., Gechichte der Gothaer Bibliothek (i Centralblatt fiir Bib-

liothekswesen, Jahrg. 18, s. 434 — 463). EiCHHORN, A., Der ermländische Bischof Martin Cromer (i Zeitschrift

fiir die Geschichte Ermlands, Bd 4, s. i — 470). , Die Prälaten des ermländischen Domcapitels (i Zeitschrift fiir

die Geschichte Ermlands, Bd 3, s. 305 — 397, 529 — 643). d'ELVERT, C., Beiträge zur Geschichte der Rebellion, Reformation, des

dreissigjährigen Krieges und der Neugestaltung Mährens im 17.

Jahrhunderte. Briinn 1867. (Schriften der historisch-statistischen

Section der k. k. mähr. schles. Gesellschaft zur Beförderung

des Ackerbaues, der Natur- und Landeskunde. Bd 16.) , Beiträge zur Geschichte der böhmischen Länder, insbesondere

Mähren, im 17. Jahrhundert. Bd i — 4. Briinn 1867 — 78.

(Samma Schriften. Bd 16, 17, 22, 23.) , Die Bibliotheken und andern wissenschaftlichen, Kunst- und

Alterthums-Sammlungen in Mähren und österreich. Schlesien (i

samma Schriften, H. 3, s. 70 — 132).

XI

d'ELVERT, C, Historische Literatur-Geschichte von Mähren und Öster-

reichisch-Schlesien. Briinn 1850. Ernst, C, Incunabula Hildeshemensia. Fasc. i — 2. Hildeshemii

1908 — Lipsiae 1909. (Fasc. i: Additamentum programmatis

Gymnasii episcopalis Josephini.) Fabricius, k., Skaanes Övergång fra Danmark til Sverige. D. i — 2.

Khvn 1906.

Falckenstein, J. H., Vollständige Historie von Erffurth. Th. i — 2.

ErfFurth 1739 — 40. Falk, F., Bibelstudien, Bibelhandschriften und Bibeldrucke in Mainz.

Mainz 1901.

, Die ehemalige Dombibliothek zu Mainz. Lpz. 1897. (Beih.

zum Centralblatt fur Bibliothekswesen, 18.)

Feyfar, M. M., Die erlauchten Herrn auf Nikolsburg. Wien 1879.

Tagebuch des feindlichen Einfalls der Schweden in das Markgrafthum Mähren während ihres Aufenthaltes in der Stadt Olmiitz 1642 — 50. Gefiihrt von dem Olmiitzer Stadtschreiber und Notar Friedrich Flade. Hrsg. von B. Dudik. Wien 1884. (Ur Archiv fur österreichische Geschichte, Bd 65.)

FoRSCHNER, C., Geschichte der Pfarrei und Pfarrkirche Sankt Quintin in Mainz. Mainz 1905.

Franck, W., Geschichte der ehemaligen Reichsstadt Oppenheim am Rhein. Darmstadt 1859.

Freudenberg, J., Epigraphische Analekten (i Jahrbiicher des Vereins von Alterthumsfreunden im Rheinlande, 29/30, s. 83 — iii).

, Neue epigraphische Analekten (i samma Jahrbiicher, 39/40, s.

175 — 194)-

Fridericia, J. a., Danmarks ydre politiske Historie 1629 — 1660. D.

I — 2. Khvn 1876 — 81. Förteckning öfver . . . [H. Bukowskis] boksamling. Sthlm 1887.

(Bukowskis kataloger, n:r 35.) Gaedeke, a., Die Eroberung Nordböhmens und die Besetzung Prags

durch die Sachsen im Jahre 1631 (i Neues Archiv fiir sächsische

Geschichte und Alterthumskunde, Bd 9, s. 232 — 270). Geijer, E. g.. Svenska folkets historia. D. i — 3. Örebro 1832 — 36. Mährens Geschichtsquellen. Bd i. J. P. Ceroni's Handschriften-

Sammlung. Beschrieben und gewiirdigt von B. Dudik. Abth.

i: i. Briinn 1850. Gillet, J. F. A., Crato von CrafFtheim und seine Freunde. Ein

Beitrag zur Kirchengeschichte. Th. i — 2. Frankfurt a. M.

1860 — 61.

GiNDELEY, A., Böhmen und Mähren im Zeitalter der Reformation.

Abth. i: Bd i — 2. Prag 1857 — 58. Granberg, O., Kejsar Rudolf II:s konstkammare och dess svenska

öden. Sthlm 1902.

XII

Grotius, H., De jure belli ac pacis libri tres. Paris 1625. Grunhagen, c, Miscellen. 2. Nöthe eines Archivars im dreissigjähri-

gen Kriege (i Zeitschrift des Vereins fur Geschichte und Alter-

thum Schlesiens, Bd 5, s. 167 — 168). GuDENUS, V. F. DE, Codex diplomati cus anecdotorum res Moguntinas

illustrantium. T. i — 5. Gottingae, Francofurti & Lipsise 1743

-58.

, Sylloge variorum diplomatariorum ... res Germanicas in pri-

mis Moguntinas illustrantium. Francofurti a. M. 1728.

Hacklin, a., Olavus Laurelius, hans lif och verksamhet, i — 2. Luleå 1896.

Hall, B. R., Johannes Rudbeckius. i. Uppsala 191 1.

Hallenberg, J., Svea rikes historia under konung Gustaf Adolphs regering. Bd i — 4. Sthlm 1790 — 94.

Linköpings biblioteks handlingar. D. i — 2. Linköping 1793 — 95.

Die Handschriften in Göttingen, i — 3. Berlin 1893 — 94. (Ver- zeichniss der Handschriften im preussischen Staate. i. Hanno- ver.)

der Herzogl. Bibliothek zu Wolfenbiittel. Abt. 4. Die Gu-

dischen Handschriften. Wolfenbiittel 19 13.

Handwerker, o., Geschichte der Wiirzburger Universitäts-Bibliothek bis zur Säkularisation. Wiirzburg 1904.

Hanser, k. F., Deutschland nach dem dreissigjährigen Kriege. Lpz. & Heidelberg 1862.

Hanslik, J. A., Geschichte und Beschreibung der Prager Universitäts- Bibliothek. Prag 1 85 1.

Henel, N., Silesiographia renovata. T. i — 2. Wratislaviae 1704.

Hesse, L. F., Beiträge zur Geschichte einiger Kirchen- und Kloster- bibliotheken in Thiiringen (i Serapeum, Jahrg. 18, s. 129 — 138, 145—155)-

HiLDEBRAND, H., Die Arbeiten fiir das liv-, est- und kurländische Ur-

kundenbuch im Jahre 1875/76. Riga 1877. HiPLER, F., Analecta Warmiensia (i Zeitschrift fiir die Geschichte Erm-

lands, Bd 5, s. 316 — 488). , Braunsberg in der Schwedenzeit (i samma Zeitschrift, Bd 8, s.

109 — 200).

, Literaturgeschichte des Bisthums Ermland. Braunsberg & Lpz.

1873..

HiRSCH, J. C W., Generallöjtnant Rodsteen og det Coijetske Biblio- thek (i Danske Magazin, R. 5, Bd 5, s. 97 — 108).

HoFFMANN, F. L., Mittheilungen iiber die Handschriften-Kataloge öf- fentlicher Bibliotheken, von welchen sich Abschriften in der Hamburgischen Stadtbibliothek befinden (i Serapeum, Jahrg. 15, s. 289 — 301, 305 — 329).

, Prager Handschriften (i Serapeum, Jahrg. 21, s. 46 — 48).

XIII

Holm, R., loannes Elai Terserus. i. Lund 1906. HoLTZMANN, R., Kaiser Maximiliam IL bis zu seiner Thronbesteigung. Berlin 1903.

Hopfen, O. H., Kaiser Maximilian IL und der Kompromisskatholi-

zismus . Miinchen 1895. Israel Hoppe's, Burggrafen zu Elbing, Geschichte des ersten schwe-

disch-polnischen Krieges in Preussen. Hrsg. von M. Toeppen.

Lpz. 1887. (Die preussischen Geschichtsschreiber des 16. und

17. Jahrhunderts. Bd 5.) HuETius, P. D., Commentarius de rebus ad eum pertinentibus. Am-

stelodami 1718.

Informatio V. Capituli Guttstadiensis contra prsetensa a civitate Gutt-

stadiensi contra idem Capitulum proposita (i Zeitschrift fiir die

Geschichte Ermlands, Bd 10, s. 742 — 747). Jacobs, F., & Ukert, F. A., Beiträge zur ältern Litteratur oder Merk-

wiirdigkeiten der Herzogl. öffentlichen Bibliothek zu Gotha. Bd

I — 3- Lpz. 1835 — 38. Jensen, a.. Svenska minnen från Böhmen och Mähren. Kulturhisto- riska skisser från trettioåriga kriget. Lund 191 o. JuNGNiTZ, J., Geschichte der Dombibliothek in Breslau (i Silesiaca.

Festschrift des Vereins fiir Geschichte und Alterthum Schlesiens

zum 70. Geburtstage seines Präses Colmar Griinhagen, Breslau

1898, s. 187 — 206). JÖRGENSEN, A., Anteckningar om universitetsbiblioteket under första

året efter Åbo brand (i Studier tillägnade Arvid Hultin, Hfors

1915, s. 17—42). Kastner, a., Geschichte der Stadt Neisse. Th. 2. Neisse 1854. Klimesch, J. M., Die Herren von Rosenberg und die Geschichtschrei-

bung (i Mitteilungen des Vereins fiir Geschichte der Deutschen

in Böhmen, Jahrg. 36, s. 30 — 47). Klopp, o.. Der dreissigjährige Krieg bis zum Tode Gustav Adolfs.

Bd I — 4. Paderborn 1891 — 96. Knobloch, Von einer verschollenen Bibliothek des 14. Jahrhunderts

und ihrem Donator (i Zeitschrift des Vereins fur Geschichte

und Alterthum Schlesiens, Bd 8, s. 180 — 191). Knodt, H., De Moguntia litterata commentationes historicae. i — 2.

Moguntise 1752.

KocH, Fr. A., Die Erfurter Weihbischöfe (i Zeitschrift des Vereins fur thiiring. Geschichte und Alterthumskunde, Bd 6, s. 31 — 126).

Kolberg, J., Die Inkunabeln aus ermländischem Besitze auf schwe- dischen Bibliotheken (i Zeitschrift fiir die Geschichte Ermlands, Bd 18, s. 94—137).

, Biicher aus ermländischen Bibliotheken in Schweden (i samma

Zeitschrift, Bd 19, s. 496 — 512).

XIV

Kroess, a., Geschichte der böhmischen Provinz der Gesellschaft Jesu. ^

1. Wien 1 910. (Quellen und Forschungen zur Geschichte, Literatur und Sprache Österreichs und seiner Kronländer. 11.)

Lange, H. O., Ueber einen Katalog der Erfurter Universitätsbibliothek aus dem 15. Jahrh. (i Centralblatt fiir Bibliothekswesen, Jahrg.

2, s. 277 — 287).

Leidinger, g., Aus der Geschichte der k. Hof- und Staatsbibliothek zu Miinchen (i Centralblatt fiir Bibliothekswesen, Jahrg. 29, s. 339—349)-

Leinberg, k. g.. Handlingar rörande finska kyrkan och presterskapet.

I — 4. Hfors 1892 — 1900. , Om finske studerande i jesuitcollegier. Hfors 1890. (Ur

Historiallinen arkisto, 11.) Leitschuh, F., Zur Geschichte des Biicherraubes der Schweden in

Wiirzburg (i Centralblatt fiir Bibliothekswesen, Jahrg. 13, s. 104

— 113)-

Lengnich, g., Geschichte der preussischen Lande. Danzig 1722 — 55.

LiDÉN, J. H., Repertorium Benzelianum. Sthlm 1791.

LiNDNER, Th,, Johann Matthäus Wacker von Wackenfels (i Zeitschrift

des Vereins fiir Geschichte und Alterthum Schlesiens, Bd 8,

s. 319—351)-

Annuae litterse Societatis Jesu 1581 — 1654. [Växl. utgifningsorter.] LoccENius, J., Historiae rerum Svecicarum libri novem. Upsaliae 1662. LuDENius, L., Elogium Ludovici Hintelman J. V. D. anno 1643

nati, seu parentatis carmine heroico illi habita, anno 1647.

Dorpat 1647.

LuKASZEWicz, J., Historisch-statistisches Bild der Stadt Posen. Bd i —

2. Posen 1879.

Lundström, E. H. J., Bidrag till Livlands kyrkohistoria under den svenska tidens första skede. Uppsala & Sthlm 19 14.

, H., Laurentius Paulinus Gothus, hans lif och verksamhet, i — 3.

Upsala 1893 — 98.

Macray, W. D., Annals of the Bodleian library. Ed. 2. Oxford 1890.

Stockholms Magazin 1780.

Manuscriptenkatalog der vormaligen Dombibliothek zu Wiirzburg

(i Serapeum, Jahrg. 3, s. 376 — 382). Mares, F., Väcslav Bfezan. Vzpommka zivotopisnä (i Casopis Musea

krälovstvi' ceského, Rocn. 52, s. 93 — 105). Messenius, J., Scondia illustrata. Ed. J. Peringskiöld. T. i — 13.

Sthlm 1700 — 04. Mettig, c, Geschichte der Stadt Riga. Riga 1897. Meyer, E., Gustaf Rosenhane, hans lif och verksamhet. Upsala 1888. Möller, J., Cimbria literata. T. i — 3. Hafnige 1744. Monumenta Germaniae historica. Ed. G. H. Pertz. Scriptores. T.

3. Hannover 1839.

XV

Monurnenta historise Warmiensis oder Quellensammlung zur Ge- schichte Ermlands. Bd i — 8. Mainz 1860 — Braunsberg 1889.

Muller, W., Geschichte der K. Hauptstadt Olmiitz von den ältesten

Zeiten bis zur Gegenwart. Wien 1882. MuTH, P., Disqiiisitio historico-critica in bigamiam comitis de Gleichen.

Erfordiae 1788.

No min a dominorum qui in Moguntinae academiae . . . Societatis Jesu gymnasio, ab an. 1565 usque ad praesentum annum 16 18 in- tegro philosophiae cursu emensö suprema eiusdem laurea vel condecorati vel academico calculo eo digna iudicati fuenint. Moguntise 16 18.

NoRDMANN, P., Per Brahe. Hfors 1904. (Skrifter utg. af Sv. litte- ratursällskapet i Finland. 60.) Oxenstierna, A., Skrifter och brefvexling. Utg. af K. Vitterhets-

historie- och antiqvitets-akademien. Afd. i — 2. Sthlm 1888 ff. Pangerl, M., Das Begräbnis des letzten Herrn von Rosenberg (i Mit-

teilungen des Vereins fur Geschichte der Deutschen in Böhmen,

Jahrg. 13, s. 87—97.) Peschek, c. a., Geschichte der Gegenreformation in Böhmen. Bd i

— 2. Ausg. 2. Lpz. 1850. Petri Laur., Refutatio erroris Herbesti de consecratione sacramenti

eucharistici. Ed. A. A. A[ngermannus]. Hamburgi 1588. Pfister, M., Der Dom zu Bamberg. Bamberg 1896. Pick, R., Zur Geschichte der Miinsterkirche in Bonn (i Annalen des

Historischen Vereins fiir den Niederrhein, H. 42, s. 71 — 119.) Porthan, H. G., Historia bibliothecae R. Academise Aboensis. Aboae

1771—95-

Possevino, A., Apparatus sacer. Venetiis 1606.

Pregitzer, J. U., Suevia et Wirtenbergia sacra. Tubingae 17 17.

Svenska riksrådets protokoll utg. af Riksarkivet, i ff. Sthlm 1878 ff. (Handlingar rörande Sveriges historia. Ser. 3.)

Consistorii academici Aboensis äldre protokoller, utg. af Finska histo- riska samfundet, i ff. Hfors 1884 ff.

Prowe, L., Mittheilungen aus schwedischen Archiven und Bibliotheken. Berlin 1853.

, Nicolaus Coppernicus. Bd i — 2. Berlin 1883 — 84.

Hans des Zweiten Puckler von Groditz auf Schedlau Lebensgeschichte

(i Zeitschrift des Vereins fiir Geschichte und Alterthum Schle-

siens, Bd 6, s. 266 — 296). Reliquiae Copernicanae hrsg. von M. Curtze. Lpz. 1875. Rescius, S., Vita Stanislai Hosii (i Acta historica res gestas Poloniae

illustrantia, T. 4, 1879, s. i — cxxiv.) Rhyzelius, a. o., Monasteriologia Sveo-Gothica. Lincopiae 1740. Riezler, S., Geschichte Baierns. Bd i — 7. Gotha 1878 — 19 13.

XVI

(Geschichte der europäischen Staaten. Hrsg. von Heeren, Ukert . . . Werk 20.)

RoMMEL, c, Geschichte von Hessen. Bd i — 10. Cassel 1820

—58-

Roth, F. W. E., Simon Hagen, kurmainzischer Staatsmann des 16.

Jahrhunderts (i Der Katholik, Jahrg. 78: i.) RuLAND, A., Die Bibliothek der Domkirche in Strengnäs (i Serapeum,

Jahrg. 26, s. 289 — 301.)

ScHALLER, J., Topographie des Königreichs Böhmen. Th. i — 6. Prag

& Wien 1785 — 91. ScHAROLD, C. G., Geschichte der kön. schwedischen und herzogl. sach-

sen-weimarischen Zwischenregierung im eroberten Fiirstbisthume

Wiirzburg 1631 — 34. Wiirzburg 1844. ScHAUERTE, F., Gustav Adolf und die Katholiken in Erfurt. Köln

1887. (Schriften der Görres-Gesellschaft.) ScHiRREN, C., Verzeichniss livländischer Geschichts-Quellen in schwe- dischen Archiven und Bibliotheken. Dorpat 1861 — 68. ScHMiDT, V., Die kulturelle Bedeutung der Stadt Krummau (i Mittei-

lungen des Vereins fiir Geschichte der Deutschen in Böhmen,

Jahrg. 48, s. 135 — 144.) ScHROHE, H., Die Wiederbesetzung erledigter Professuren. Ein Beitrag

zur Mainzer Universitätsgeschichte des ausgehenden 16. sowie

des 17. Jahrhunderts (i Archiv fiir hessische Geschichte und

Altertumskunde, N. F., Bd 5, s. 125 — 164). ScHRÖDER, J. H., Historiola bibliothecse regii gymnasii Arosiensis. Up-

saliae 181 6.

ScHUBERT, A., Die Wiegendrucke der k. k. Studienbibliothek zu 01-

miitz vor 1501. Olmiitz 1901. ScHUNK, J. P., Beiträge zur Mainzer Geschichte. Bd i — 3. Frankfurt

& Mainz 1788 — 91. ScHWARTZ, L, Wolfgang Gwärlich, ein Wiener Bibliophile des 1 5 . Jahr- hunderts. Wien 191 5. (Ur Jahrbuch der Österreichischen Ex-

libris-Gesellschaft, 13.) ScHYBERGSON, C. M., Per Brahe och Åbo akademi, i. Hfors 191 5.

(Skrifter utg. af Sv. litteratursällskapet i Finland. 123.) Scriptores rerum Moguntiacarum. Ed. G. C. lo ann is. Vol. i — 3.

Francof. a. M. 1722 — 27. [cit. Ioannis, Res Moguntiacae.] rerum Prussicarum oder die Geschichtsquellen der preussischen

Vorzeit, hrsg. von Th. Hirsch, M. Töppen und E. Strehlke.

Bd I — 5. Lpz. 1861 — 74. Seelen, J. H. von, Memoria Stadeniana. Hamburg 1725. Serarius, N., Moguntiacarum rerum libri V. Moguntise 1604. Severus, t. S., Parochise Moguntinae inträ urbem. Aschafifenburg

1768.

Slange, N., Christian IV:s Historie. D. i — 2. Khvn 1749.

XVII

SoDEN, F. VON, Gustav Adolph und sein Heer in Siiddeutschland. Bd

I — 3. Erlangen 1865 — 69. SoLMS, R. VON, Geschichte des Grafen- und Fiirstenhauses Solms.

Frankfurt a. M. 1865. SoMMELius, G., Regiae academise Gustavo-Carolinge, sive Dorpato-Perna-

viensis historia. P. i — 20. Lond. Goth. 1790 — 96. Sperl, a., Geschichte des K. Kreisarchives Wiirzburg 1802 — 19 12 (i

Archivalische Zeitschrift, N. F., Bd 19, s. i — 86.) Sprawozdanie z poszukiwan w Szwecyi. Dokonanych z ramienia

Akademii umieje^tnosci przez E. Barwinskiego, L. Birken-

majera i J. L'osia. Krakow 19 14. Stemann, c. L. E. von, Beiträge zur Adelsgeschichte. 5. Die Fa-

milie Rantzau (i Zeitschrift fiir die Geschichte der Herzog-

thiimer Schleswig, Holstein und Lauenburg, Bd 2, s. 106 —

219).

Stieff, c. b., Versuch einer ausfiihrlichen und zuverlässigen Ge- schichte von Leben und Glaubensmeynungen Andreas Dudiths. Bresslau 1756.

Stockholms lärda tidningar 1780.

Stölzel, a., Die Entwicklung des gelehrten Richtertums in deutschen

Territorien. Bd i — 2. Stuttgart 1872. SuDHOFF, K., C. Olevianus und Z. Ursinus. Elberfeld 1857. (Leben

und ausgewählte Schriften der Väter und Begriinder der refor-

mirten Kirche, Th. 8.) SwEDERUS, M. B., Boklådorna i Uppsala 16 16 — 1907. Uppsala 1907. Tengström, J., Handlingar till upplysning i Finlands kyrkohistorie. H.

I — 9. Abo 1821 — 32. Testament des Cardinals, Olmiitzer Fiirstbischofs und mährischen

Landeshauptmanns Franz Fursten von Dietrichstein (i Schriften

der hist.-stat. Sektion der k. k. mähr.-schles. Gesellschaft des

Ackerbaues, der Natur- und Landeskunde, Bd 9, s. 411 — 424.) Theatrum Europaeum. Th. i — 6. Frankfurt 1643 — 52. Theiner, a., Schweden und seine Stellung zum heiligen Stuhl. Th.

I — 2. Augsburg 1838 — 39. Thomasini, J. P., Bibliothecae Patavinae manuscriptse publicse et pri-

vatae scriptores. Vtini 1639. Topographie von Niederösterreich hrsg. vom Verein fiir Landes- kunde von Niederösterreich. Bd i ff. Wien 1877 ff. Sverges traktater med främmande makter. Utg. af O. S. Rydberg

och C. Hallendorff. D. i ff. Sthlm 1878 ff. Trap, J. P., Statistisk-topographisk Beskrivelse af Hertugdömmet Sles-

vig. Khvn 1864. TruhlÅr, J., Catalogus manu scriptorum latinorum qui in C. R. Bib-

liotheca publica atque universitatis Pragensis asservantur. P. i

— 2. Pragae 1905 — 06.

XVIII

Aeltere Universitätsmatrikeln. i. Universität Frankfurt a. O. Hrsg. von E. Friedlaender. Bd 1—3. Lpz. 1887 — 91. (Publika- tionen aus den k. preussischen Staatsarchiven, Bd 32, 36, 49.)

Vessberg, v., Bidrag till historien om Sveriges krig med Danmark 1643 — 45- I- Gustaf Horns fälttåg. Sthlm 1895.

Wagner, g. J. W., Die vormaligen geistlichen Stifte im Grossherzog- tum Hessen. Bd i — 2. Darmstadt 1873 — 7^-

, Th., Wissenschaftlicher Schwindel aus dem siidlichen Böhmen

(i Mitteilungen des Vereins fiir Geschichte der Deutschen in Böhmen, Jahrg. 16, s. 112 — 123).

Walde, o., Henrik Rantzaus bibliotek och dess öden (i Nordisk tid- skrift för bok- och biblioteksväsen, Årg. i, s. 181 — 192; äf- ven i Bibliografiska undersökningar tillägnade Claes Annerstedt, s. 239 — 250).

, Hur man sålde dupletter i forna tider (i Nordisk tidskrift för

bok- och biblioteksväsen. Arg. 2, s. 209 — 219). , Konung Sigismunds bibliotek och Gustaf Adolfs donation 1620

— 21 (i samma tidskrift, Årg. 2, s. 317 — 332). , Det Rosenbergska bibliotekets exlibris. Ett tillägg (i Allm.

svenska boktryckareföreningens meddelanden, 1911, s. i — 2). , Till Kristinabibliotekets historia (i Nordisk tidskrift för bok- och

biblioteksväsen, Arg. 2, s. 122 — 132). , Två nya Rosenbergska exlibris (i Svensk exlibristidskrift. Arg. i,

s. 80).

Wallner, J., Geschichte des Convictes in Olmiitz von der Griindung bis zur Vereinigung mit der k. k. Theresianischen Akademie in Wien, I (i Zeitschrift des deutschen Vereines fiir die Geschichte Mährens und Schlesiens, Jahrg. 6, s. 219 — 262).

Wegele, F. X. VON, Geschichte der Universität Wirzburg. T. i — 2. Wirzburg 1882.

Weibull, L., Bibliotek och arkiv i Skåne under medeltiden. Lund 1901.

, M. & Tegnér, E., Lunds universitets historia 1668 — 1868. D. i

— 2. Lund 1868. Wieselgren, H., Drottning Kristinas bibliotek och bibliotekarier före

hennes bosättning i Rom. Sthlm 1901. (K. Vitterhets historie

och antiqvitets akademiens handlingar. N. F. 13: 2.) Wimmer, E., Bericht iiber Hanns von der Leiter, Statthalter zu Ingol-

stadt, und sein Geschlecht (i Oberbayerisches Archiv, Bd 31,

s. 84 — 98).

Winstrup, P., Svenske-danske Krigs Vnder . . . fortolckede ... aff P.

Hermandsön. Khvn 1647. Winter, F., Die Cistersienser des nordöstlichen Deutschlands. Th. i

— 3. Gotha 1868 — 71. Wittmann, P., Wiirzburger Biicher in der k. schwedischen Universi-

XIX

tätsbibliothek zu Upsala. Wurzburg 1891. (Ur Archiv des historischen Vereins von Unterfranken und Aschaffenburg, Bd

34.)

Wolf, G., Geschichte der k. k. Archive in Wien. Wien 187 1. WoLNY, G., Kirchliche Topographie von Mähren. Abth. i — 2. Briinn 1855—66.

WuRDTWEiN, S. A., Bibliotheca Moguntina. Augustse Vindelicomm 1787. Zehme, k. a. F., Die Einnahme und Einäschening der Stadt Sonne-

walde durch die Schweden. Lpz. 1841. Chronik des Minoriten-Guardians des St. Jacobs-Klosters in Olmiitz,

P. Paulinus Zaczkovic, iiber die Schwedenherrschaft in Olmiitz

1642 — 50. Hrsg. von B. Dudik (i Archiv fiir österreichische

Geschichte, Bd 62, s. 451 — 624).

INLEDNING.

I.

Frågan om de litterära krigsbytena är ett af de intressan- taste partierna af den svenska bibliotekshistorien och har lockat många forskares håg, hvilka försökt sina krafter på större eller mindre delar däraf. En sammanhängande framställning har emeller- tid hittills ej blifvit gjord, då säkerligen mången ryggat tillbaka för uppgiftens svårigheter och omöjligheten att lösa alla i samman- hang härmed stående frågor. Desto mera förmätet måste därför det arbete förefalla, som här framlägges. Författaren är också fullt medveten om bristerna såväl i verkets planläggning som i dess utförande. Att han icke desto mindre vågat lämna detsamma åt offentligheten, beror i någon mån därpå, att han under sina forskningar funnit rätt mycket nytt material, som kan bidraga till att sprida ljus öfver ett viktigt kapitel i vår kulturhistoria, och hvars offentliggörande därför kan anses önskvärdt, då med dess tillhjälp nya forskare möjligen kunna bygga vidare.

Detta material utgöres hufvudsakligen af de i flera bland de större svenska offentliga biblioteken bevarade resterna af de under krigen tagna litterära skatterna själfva. Jag har sålunda så godt som bok för bok genomgått samlingarne på de utländska bokafdel- ningarne först i Lunds universitetsbibliotek, därefter i Kungl. biblio- teket, Uppsala universitetsbibliotek, stifts- och läroverksbiblioteken i Strängnäs, Västerås och Linköping samt Vitterhetsakademiens bibliotek. Af enskilda samlingar har jag hittills blott undersökt det i Braheska familjens ägo varande biblioteket på Skokloster och af utländska samlingar vissa delar af det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn.

Min ursprungliga plan var endast att göra en bibliografisk förteckning öfver de i Lund befintliga delarne af detta krigsbyte,

o. Walde. I

2

men under arbetet härpå insåg jag, att ett genomforskande sär- skildt af Kungl. bibliotekets samlingar var nödvändigt, icke minst för den historiska inledning jag tillämnat denna bibliografi. Detta arbete hade jag ej fullt färdigt, då jag hösten 191 o lämnade Lund för att fortsätta min verksamhet som biblioteksman i Uppsala. Här mognade planen på att utsträcka undersökningarne äfven till samlingarne i detta på krigsbyte särskildt rika bibliotek, och där- med var jag inne på en uppgift, som blifvit betydligt mera om- fattande än från början tänkts. För att helt motivera den titel jag gifvit mitt arbete hade det emellertid varit önskvärdt, att forsk- ningsområdet än mera vidgats. Särskildt de svenska i enskild ägo varande biblioteken, enkannerligen herregårdsbiblioteken, skulle säkerligen lämnat ytterligare material. Men då ett sådant arbete skulle tagit ännu många år och ej kunnat inom rimlig tid afslutas, var det nödvändigt att åtminstone tillsvidare inskränka sig till det mera lättillgängliga materialet i de offentliga bibliotek, där befint- ligheten af dylikt krigsbyte var känd eller kunde misstänkas.

Ett påtänkt utnyttjande af utländskt biblioteks- och arkiv- material har förhindrats af kriget, hvarigenom många frågor tills vidare måst lämnas öppna. Detta gör naturligtvis, att arbetet lider af ojämnhet och att här och hvar luckor finnas i framställningen. Ett område har genom omständigheterna gjorts vidlyftigare, då källorna flutit rikligare, ett annat har blifvit mera styfmoderligt behandladt på grund af källmaterialets torftighet. Äfven efter ett genomforskande af utländska arkiv och bibliotek hade dock sådant i alla fall ej kunnat undvikas. Det ligger i sakens natur, att ett arbete af detta slag aldrig kan bli fullt färdigt.

Utom de egentliga boksamlingarne hafva naturligtvis äfven handskriftssamlingarne, särskildt i Uppsala, undersökts. I hvad det gäller bevarade rester af de tagna biblioteken och arkiven^ har jag emellertid härvid i stor utsträckning kunnat bygga på det material, som tid efter annan utvunnits af äldre forskare på området, sär-

^ Äfven arkiven hafva medtagits i detta arbete, ehuru dess förnämsta före- mål naturligtvis varit biblioteken. Dock vill jag bestämdt betona, att i fråga om de förra min undersökning ingalunda gör anspråk på fullständighet, enär detta ej varit möjligt och ej heller kan anses ligga inom arbetets ram. Ett enkelt om- nämnande har jag dock för totalbildens skull ansett vara på sin plats, då detta är nödvändigt för en allsidig belysning af de litterära plundringarne som kultur- historiskt fenomen.

3

skildt de många utländska vetenskapsmän, hvilka för sina respek- tive hemlands vidkommande gjort undersökningar om de därifrån härstammande handskrifterna och deras historia. För de böhmisk- mähriska biblioteken ha de grundläggande forskningar, som gjorts af benediktinpatern Beda Dudik i hans arbete Forschungen in Schweden fiir Mährens Geschichte jämte hans Iter Romanum, för mig varit af synnerligen stor betydelse. För de preussiska och polska biblioteken och arkiven har hufvudkällan varit den polska kommissionens undersökningar i svenska samlingar år 191 1, framlagda i dess Sprawozdanie z poszukivan w Szwecyi, tryckt i Krakau 19 14. För andra dylika arbeten hänvisar jag till litte- raturförteckningen .

För det arkivaliska materialet som källa för min historiska fram- ställning har jag däremot själf måst göra delvis rätt omfattande forskningar, särskildt i Uppsala universitetsbiblioteks handskrifts- samling och i Riksarkivet. Härvid ha dock Riksarkivets sam- lingar endast i viss mån kunnat utnyttjas. Arkivmaterialet för en undersökning af den art, som här är i fråga, ger sig nämligen ej utan vidare. Man kan visserligen misstänka, att vissa afdelningar skola innehålla bidrag härtill, men ofta öfverraskas man af att finna dylika på de mest oanade ställen, däremot stundom icke alls, där man väntat att finna sådana.

Riksregistraturet har varit hufvudkällan, vidare Skrifvelser till Kungl. Maj:t och afdelningen Krigshistoria, där några få, men vik- tiga bidrag funnits till undersökningen om Mainzbiblioteken och plundringarne under danska kriget 1643 — 45. Smärre notiser har jag äfven påträffat på afdelningarne Biographica och Bibliographica. Af de med Riksarkivet införlifvade eller där deponerade privata samlingarne har jag med mer eller mindre lyckligt resultat genom- gått delar af Tidösamlingen, De la Gardieska samlingen, Skokloster- och Bjelkesamlingen samt Alexander Erskeins samling. Viktiga bidrag ha flera af Riksarkivets handskrifna promemorior lämnat.

Jag hade särskildt hoppats, att korrespondensen med kommis- sarier, sekreterare, kommendanter och ståthållare såväl i Riksar- kivets allmänna som i de privata samlingarne skulle gifva goda upplysningar om de tagna biblioteken och deras öfversändande till Sverige. Detta har emellertid endast undantagsvis varit fallet. Det är hufvudsakhgen i De la Gardieska samlingen, som dylikt mate-

4

rial varit att hämta. Här har jag särskildt i fråga om det danska krigsbytet 1658 — 60 erhåUit betydelsefullt material, men detta kan först komma till synes i senare delen af mitt arbete.

Hvad Kungl. bibliotekets handskrifter angår, är det hufvud- sakligen samlingen af äldre bibliotekskataloger, som användts, dels de bevarade originalkatalogerna öfver flera af de tagna biblioteken i Böhmen och Mähren och Sigismund II Augusts polska bibliotek, dels den tyvärr ofullbordade katalogen öfver drottning Kristinas bibliotek och förteckningen öfver Alexander Erskeins boksamling och arkiv.

Äfven i handskriftssamlingen i Uppsala ha dylika gamla kata- loger genomgåtts, såväl originalkatalogerna öfver de tagna jesuit- biblioteken i Braunsberg och Posen, som de efter annekteringen uppgjorda inventarierna eller katalogerna öfver biblioteken i Riga, Braunsberg och Frauenburg, samt Carolinas egna äldre kataloger, äfvensom en här bevarad rätt stor samling förteckningar öfver flera enskilda svenska bibliotek från slutet på 1600-talet och bör- jan af 1700-talet, främst katalogerna öfver Magnus Gabriel de la Gardies och Clas Rålambs bibliotek, samt öfver' Gripenhielmska, Coyetska och Cederhielmska samlingarne.

För de Rosenhaneska biblioteken finnas tyvärr så godt som inga kataloger bevarade, men i stället har jag haft -tillfälle att med godt resultat genomgå den i Uppsala befintliga delen af Rosen- haneska handskriftssamlingen, där bref, inventarier och räkenskaper gifvit ej ringa utbyte i fråga om Schering Rosenhanes rika skörd i de polska och danska biblioteken under Karl X Gustafs tid. Äfven detta material kommer i stort sedt först i senare delen af mitt arbete till användning.

Äfven i fråga om tryckta källor ha befintliga bibliotekskata- loger flitigt användts, i all synnerhet sådana som innehålla när- mare proveniensuppgifter, såsom t. ex. fallet varit med katalogerna öfver den stora Hammerska samlingen, öfver det 1878 — 80 sålda Cederhielmska biblioteket och öfver H. Bukowskis bibliotek. Det är dock tyvärr mycket sällsynt, att ett dylikt angifvande af äldre ägare upptages i vanliga bokkataloger. Där så ej skett, kan man mera sällan finna några hållpunkter för proveniensen. Har ett dylikt enskildt bibliotek bestått af böcker från t. ex. ett jesuit- kollegium, kan man nog fastslå detta, men att sedan lokalisera

5

detsamma låter sig ej utan vidare göra. Stundom ser man ju, att somliga kataloger innehållit mycken polsk jesuitisk litteratur; man torde alltså vara berättigad att sluta, att vi då haft att göra med någon del af biblioteket i ett polskt jesuitkollegium, men ett närmare afgränsande af det område, där ett sådant bibliotek blif- vit taget, är möjligt blott i enstaka fall.

Utom katalogerna, som ju endast mera sällan lämnat hjälp vid undersökningarne, har det tryckta materialet, som naturligt är, hufvudsakligen varit att söka bland den bibliotekshistoriska littera- turen. I fråga om denna har jag genomgått all för mig tillgäng- lig sådan, där jag kunnat misstänka något vara för mitt arbete att finna. Äfven den historiskt-topografiska litteraturen har i rik- ligt mått kommit till användning. Då emellertid denna särskildt för mera speciella afdelningar icke är så fullständigt representerad i våra svenska bibliotek, som önskligt vore, är det tydligt, att här- utinnan ännu mera kan vara att hämta ur de utländska bibliote- kens samlingar.

Samtida, af ögonvittnen gjorda skildringar från svensktidens dagar i de eröfrade länderna hafva äfven genomgåtts. Enär dessa ofta äro öfverdrifna och tendentiöst hållna, särskildt då de leda sitt ursprung från jesuiterna eller från dem närstående kretsar, måste man själffallet behandla dylika källor med mycken kritik.

Då en stor del af de tagna biblioteken härstammar från jesuit- kollegierna, är det klart, att litteraturen rörande dessa genomgåtts, däribland deras egna för äldre tider publicerade årsböcker, Lit- terse annuae Societatis lesu, hvaraf vi ha exemplar bevarade i svenska bibliotek. I fråga om bearbetningar är för de tyska kol- legierna jesuitpatern Bernhard Duhrs på synnerligen omfattande och grundhga forskningar fotade och med mycken opartiskhet genomförda framställning i hans Geschichte der Jesuiten in den Ländern deutscher Zunge^ hufvudverket. Häri innefattas äfven kollegierna i Österrike. Specialarbeten öfver de polska kolle- gierna hafva vi dessutom i Zaleskis Jezuici w Polsce^ och öfver de böhmisk-mähriska och schlesiska i Alois Kroess' Geschichte der böhmischen Provinz der Gesellschaft Jesu^, hvaraf dock

^ Utkommen åren 1909 — 13.

^ Utkommen i 5 delar i Krakau och Lemberg åren 1900 — 09. 3 Quellen und Forschungen zur Geschichte, Literatur und Sprache Österreichs und seiner ICronländer, 11, 19 10.

6

tyvärr endast första delen, omfattande tiden till år 1619, ännu utkommit.

För de enskilda personer, hvilkas större eller mindre biblio- tek finnas representerade i de tagna boksamlingarne, vare sig som delar af offentliga bibliotek eller ännu vid annekteringen kvar i enskild ägo, har äfven den biografiska litteraturen användts. Då emellertid många af dessa personer föga torde framträdt i det offentliga lifvet och ej intagit någon högre samhällsställning, har det ofta varit svårt, stundom omöjligt, att om dylika få inhämtadt nödiga upplysningar.

Synnerligen ringa har utbytet blifvit beträffande en del af det tryckta källmaterialet, där jag hade väntat att finna upplysningar om tagna bibliotek, nämligen i fråga om de samtidiga relationerna rörande krigshändelserna och andra dylika flygskrifter. Genom- gåendet af dessa har gifvit ett praktiskt taget fullständigt negativt resultat. De hålla sig så godt som uteslutande till den politiska situationen eller det krigshistoriska händelseförloppet; sådana små- saker som beslagtagandet af ett bibliotek eller arkiv nämnes ej ens. Talas det någon gång om bytet, sker detta i helt allmänna ordalag eller gäller det uteslutande kanoner, spannmål, hästar o. d., alltså endast saker, som spelade en direkt roll för själfva krigföringen.

Den metod jag tillämpat vid uppsökandet af böcker ur de i krigen tagna biblioteken är till en del densamma som användts af andra forskare, till en del ny. Alla själfklara proveniensmär- ken, bestående af exlibris eller skriftliga anteckningar i en eller annan form, ha fått tjäna som utgångspunkt för forskningarne. Senare ha dessa provenienstyper under arbetets gång utvidgats till att omfatta initialer, monogram, snitt- och ryggtitlar, bandtyper, försättspapper med vattenstämplar samt framför allt gamla biblio- tekssigna, allt saker, som vid ett hastigt påseende ej gifva be- stämd vägledning, men som så småningom kunnat afslöjas och så antingen hvar för sig eller flera tillsamman lämnat afgörande bevis för böckernas ursprung. Jag vill exemplifiera detta genom framdragande af några specialfall.

Biblioteken från 1500- och 1600-talen synas i de flesta fall hafva varit ordnade efter realprincip, antingen blott uppdelade

7

på de fyra fakulteterna eller också för vissa större bibliotek med starkt genomförd specialisering efter ämnen. Hvarje afdelning har haft sitt signum, en bokstaf inom alfabetet, olika för olika bibliotek. I många bibliotek hafva dessa signa målats med färg eller skrifvits med bläck på ryggen af bandet, stundom åtföljda ,af ett nummer. I andra bibliotek åter har endast numrering varit genomförd, men äfven här kan då numret vara inpräntadt på ryg- gen eller i bokens snitt. Stundom har signeringen skrifvits på titel- eller försättsblad.

Det är hufvudsakligen i fråga om dessa gamla bibliotekssigna och deras afslöjande, som min undersökningsmetod är ny. Att densamma icke förut kommit till användning, beror väl därpå, att den icke är så lätt tillgänglig och att den först efter långa och mödosamma komparativa forskningar i flera olika bibliotek har kunnat utarbetas. Ofta har man väl tidigare ansett dessa sken- bart betydelselösa bokstäfver och nummer härstamma från någon äldre katalogisering inom det bibliotek, där dessa böcker nu fin- nas, och därför ej fäst någon större vikt därvid. Hvad som fram- för allt gjort, att jag öfverhufvud kunnat komma till några resultat i fråga om dessa gamla boksigna, är den omständigheten, att så- dana bevarats med den största pietet i Uppsala, där de icke, så- som fallet varit på många andra håll, utplånats eller bragts till likformighet med vederbörande biblioteks egna uppställningsprin- ciper. Dessutom äro dessa gamla böcker i Uppsala ofta syn- nerligen väl konditionerade öfver hufvud och ha icke varit utsatta för brand- eller stenkolsrök, som kommit ryggarne att mörkna -och därigenom utplånat alla gamla spår af böckernas äldre histo- ria. En mängd af de gamla vördnadsvärda, i slutet af 1 500-talet i svinskinn bundna volymerna från Wiirzburg och Mainz eller från andra håll verka, som om de nyss lämnat mästarens hand.

Det är åtminstone i 7 olika bibliotek, som jag kunnat afslöja de äldre signaturerna och därigenom identifiera tusentals böcker ur krigsbytet, hvilkas historia eljes förmodligen för lång tid framåt kommit att förbli okänd. Då jag kommer att närmare ingå härpå i den speciella framställningen af de särskilda biblioteken, nöjer jag mig här med ett kort omnämnande.

I en del af böckerna ur Julius Echters bibliotek i Wiirzburg finnes öfverst till höger på försättsbladet ett signum af typen

8

»A class. 2 31». I ett af de från Mainz komna biblioteken före- kommer på ryggen strax nedanför midten ett signum i form af en knappt centimeterhög bokstaf, åtföljd af ett nummer, antingen direkt skrifvet på själfva ryggen eller på en ditklistrad pappers- remsa. Det i Nikolsburg 1645 tagna Dietrichsteinska biblioteket har haft ett liknande signeringssystem, omfattande hela alfabetet från A — Z. Då detta bibliotek varit det förnämsta och största af de dessa år tagna mähriska boksamlingarne, hvilka på som- maren 1647 ankommo till Stockholm, har dåvarande biblioteka- rien för drottning Kristinas bibliotek, Joh. Freinshemius, lagt detta system till grund vid sin katalogisering af det kungliga biblioteket. Jag sluter detta däraf, att i Uppsala, det enda ställe, där jag fun- nit denna signering bevarad, bland de 120 volymer, som i slutet af år 1648 öfversändes hit af dupletterna från det kungliga biblio- teket, flera böcker från jesuitkollegiet i Olmiitz och klosterbiblio- teket i Hradisch hafva det Dietrichsteinska bibliotekets signa, ehuru dessa bibliotek eljes haft helt olika signeringssystem.'' Ett par år därefter har Kristinas nye bibliotekarie, Isak Vossius, ord- nat om och katalogiserat biblioteket, nu tillökadt bl. a. med det stora i Prag tagna Rosenbergska biblioteket, efter helt andra prin- ciper och annan uppställning, hvarvid signeringssystemet omlagts och alla gamla signa sorgfälligt utplånats. De nya signaturerna, bestående af nedtill på ryggen målade majuskler, tumshöga eller större, beroende på böckernas storlek, finnas på alla arbeten, som tillhört drottningens bibliotek omkring år 1650.^

En af de med Dietrichsteinska biblioteket införlifvade sam- lingarne, biskopens i Funfkirchen, Andreas Dudith, bibliotek har böckernas nummer präntade med breda, kraftiga siffror i topp- snittet närmast ryggen.

Magnus Gabriel de la Gardies böcker hafva oftast nummer skrifna ungefär midt på ryggen och däröfver en båglinje. De böcker i detta bibliotek, som tillhört Holger Rosenkrantz och som

' Signeringen i Olmiitzkollegiets bibliotek återfinnes dels på titelbladet i typen >^Collegij Olomucensis Societatis Jesu catalogo inscriptus An. 1604 lit. D tit. Philo- sophi n, 2», dels äfven nedtill på ryggen. Endast i några fall har jag sett dessa senare signa bevarade.

^ Se om detta system närmare Walde, Till Kristinabibliotekets historia (i Nord., lidskr. f. bok.- o. bibi. -väs. 191 5, s. 122 — 32) och vidare nedan.

9

härröra från det danska krigsbytet 1658, hafva ofta nedtill på ryggen en liten majuskel och därunder ett nummer.

Utan att andra proveniensmärken förefinnas, hafva många af ifrågavarande böcker på detta sätt kunnat följas genom flera bi- bliotek, i det spåren af 3 ä 4 sådana olika signeringssystem fort- farande kunna skönjas.

Äfven begagnandet af andra mera svåråtkomliga proveniens- tecken kan i viss mån anses som nytt för min uppspåringsmetod, enär sådant troligen icke förut användts så systematiskt som här varit fallet. Äfven med afseende på dessa vill jag med några exempel belysa mitt tillvägagångssätt.

I Uppsala universitetsbiblioteks samlingar finnes särskildt bland den juridiska litteraturen minst ett femtiotal väldiga folianter^, däribland flera inkunabler, som i framsnittet hafva inskrifvet ett monogram MB. Detta har jag upptäckt först på ett mycket sent stadium af mina forskningar. Alla de böcker, som äro försedda med detta exlibris, hafva senare tillhört Magnus Gabriel de la Gardie, som erhållit dem ur drottning Kristinas bibliotek, hvarom signum Q nedtill på ryggarne vittnar. Några andra proveniens- märken finnas i allmänhet ej. Vi kunna alltså endast förmoda, att böckerna tillhört en person med initialerna M B. Genom att närmare undersöka alla de med Q signerade böckerna på af delningen obrutna serier i Uppsalabiblioteket fann jag till slut, att de med mono- grammet tillhört en viss Marcus Beck, enär han i ett par af dessa volymer äfven inskrifvit sitt fulla namn och årtalet 15 13. Denne Beck var i början af 1 500-talet hofkamrerare i Wien och tillhörde en släkt, som sedermera erhöll namnet Beck von Leopoldsdorf. Då jag vidare vet, att denna familjs bibliotek omkring år 1630 är förvärfvadt af kardinal Dietrichstein, har jag hela provenienskedjan fullt sluten.

Bland Magnus Gabriel de la Gardies böcker finnas flera, som tillhört jesuitkollegierna i Erfurt och Heiligenstadt. Det var mig länge obekant, hur dessa kommit i hans ägo. Emellertid fann jag så småningom, att en del af dem hade ryggtitlar, hvilka utan hvarje som helst tvifvel äro skrifna af dansken Stephanus Ste- phanii hand. Dessa böcker hafva alltså med inköpet af dennes bibliotek 1652 öfvergått till de la Gardie.

^ Dessutom flera i Kungl. biblioteket.

lO

Tillvaron af ett visst slags vattenstämplar i det vid bokens inbindning använda försättspapperet kan utgöra ett stöd för ett eljes svagt bevis på bokens proveniens. Så t. ex. finnes ofta i böcker från bytet i Franken, från Wiirzburg, Mainz eller därom- kring, staden Mainz' vapen med det bekanta hjulet, »Mainzer Rad». I det böhmisk-mähriska bytet uppträda en mängd böcker med bokstafven P af olika typer i försättspapperet, en vanlig vatten- stämpel i papper från dessa trakter. Flera af böckerna i Rosen- bergska biblioteket har en vattenstämpel med ett regelrätt Rosen- bergskt vapen. Man kan visserligen icke enbart på sådana indi- cier lokalisera böckerna till ett visst bibliotek, men man kan åt- minstone någorlunda afgränsa det område, inom hvilket de äro bundna.

Ofta kan själfva bandtypen gifva oss en ledning för känne- domen om böckernas historia. Större delen af det bibliotek, som tillhört Hieronymus Beck, en annan medlem af den nyssnämnda familjen Beck von Leopoldsdorf, är bundet i ett bestämdt slags band, med djupa blindpressningar af samma typ. I de flesta före- kommer äfven ägarens namnteckning, men många af dem sakna både detta och andra provenienstecken, utom Kristinabibliotekets signa, som då jämte bandet få afgöra ursprunget. Den likaledes med Dietrichsteinska biblioteket hitkomna boksamling, som till- hört den förut nämnde Andreas Dudith, har också ofta ett visst slags bruna, rätt medfarna skinnnband med typiska stämplar af olika slag. Ofta äro dessa band jämte de nyss omtalade numren i toppsnittet de enda bevisen på dessa böckers proveniens.

Vid böckernas inbindning har man i stor myckenhet som bindmaterial användt gamla handskrifter, missaler, manualer, bre- viarier o. d., hvarom man lätt kan öfvertyga sig äfven vid en blott flyktig granskning af våra biblioteks äldre samlingar. Stun- dom kan man i två eller flera dylika böcker finna blad af samma handskrift, hvilket då någon gång kan vägleda oss till proveniensen. Jag har antecknat ett belysande exempel härpå från Lunds uni- versitetsbibliotek. Ett kirurgiskt arbete af Vico, La pratica uni- versale in chirurgia, tryckt i Venedig 1560, har tillhört en viss Stanislaus Fogelvedrius Cracoviensis^ hvilket framgår af hans namn-

' Denne Fogelveder var domherre i Krakau och sekreterare hos konung Sigis- mund II August af Polen samt en skicklig och mycket använd diplomat. Under

II

teckning å försättsbladet. Ett annat medicinskt arbete af Tagault, också tryckt i Venedig, har utom inskriften »Stanislai Fogelvedrii et amicorum 1559^^ flera blad anteckningar af samma hand. Ett tredje arbete, af Caillac, också af medicinskt innehåll, har ingen namnteckning, men däremot anteckningar i boken med samma stil som i Tagault. Dessutom återfinnas i bandet af Caillacs arbete pergamentremsor af samma handskrift som användts i Vico. Af dessa bägge kombinationer kunna vi alltså sluta, att äfven Caillac tillhört Fogelveders bibliotek.

Af stor vikt vid dylika proveniensundersökningar är, att ve- derbörande forskare har ett starkt utprägladt minne, i all synner- het ett visuellt sådant, hvarigenom alla synbilder af band- och inskriftstyper när som helst kunna aktualiseras. Så småningom kan man genom att samla ett större antal sådana bilder få ett helt bibliotek afslöjadt. Ett dylikt hjälpmedel är af betydelse framför allt i fall, där icke namnteckningar, exlibris eller andra mera lättfattliga proveniensmärken äro förhanden, utan initialer, signa eller nummer o. d. måste visa vägen.

Den undersökning, hvars första resultat här framlägges, har fortgått under en längre följd af år; intensiteten har varit större eller mindre, men arbetet har aldrig legat helt nere. Fortsatta forskningar ha bragt resultat, som sporrat till nya ansträngningar. Mödosamt har arbetet oftast varit, hvilket hvar och en som syss- lat med dylik bibliotekshistorisk verksamhet utan svårighet torde kunna förstå. Att som här varit förhållandet genomforska flera stora bibliotek och med minutiös, man skulle nästan kunna säga mikroskopisk, noggrannhet undersöka bok för bok, för att genom i dessa böcker framträdande kännemärken kunna sluta till deras historia, detta har kräft mycken möda. Då den använda metoden icke från början kunnat vara fullt utarbetad på alla punkter och forskningsområdet flera gånger under arbetets lopp vidgats, har detta gjort, att vissa biblioteks samlingar måst genomsökas icke

Sigismund III:s besök i Sverige vid kröningen 1594 var han i konungens följe och en af underhandlarne med hertig Karl. (Se om honom : Biaudet, Le saint-siége et la Suéde. Notes et docum., i, Paris 1906, s. 232). — Af hans bibliotek, som antag- ligen kommit till Sverige med polska krigsbytet 1655 — 56, finnas rester bl. a. i Lund och Kungl. biblioteket.

12

en utan många gånger. Och dock återstår säkert äfven för dessa biblioteks vidkommande mycket att göra, innan alla problem äro lösta och alla frågor besvarade rörande denna viktiga del af deras historia.

Senare delen af mitt arbete, hvars offentliggörande enligt hvad jag hoppas icke skall dröja allt för länge, då det väsentliga materialet redan föreligger samladt, är afsedd att innehålla först och främst skildringen af de polska och danska biblioteks- och arkivplundringarne under Karl X Gustafs krig. På bägge dessa områden, särskildt i fråga om de danska biblioteken, som i detta afseende hittills föga beaktats af forskningen, är allra största delen af såväl mitt bok- som arkivmaterial fullkomligt nytt och därför af ej obetydligt intresse. Därefter skall följa framställningen af det senare tagna litterära bytet t. o. m. Karl XII:s krig, som bil- dar slutpunkten för detta slag af svensk biblioteksaccession. Som ett afslutande parti har jag planerat dels ett kapitel omfattande decimeringarne af de till Sverige hemförda samlingarne, hvarvid jag särskildt tänkt att utförligt behandla alla officiellt eller privat gjorda försök till restitution af vissa delar såväl af bibliotek som arkiv, dels en öfversiktlig framställning af hvad som i närvarande stund finnes bevaradt i olika svenska samlingar af det tagna litte- rära krigsbytet.

IL

Den andliga odlingen i Sverige stod under 1 500-talets senare del jämförelsevis lågt. Den rikare kultur, som frodats i klostrens hägn, hade med reformationen fallit i spillror och ej på annat sätt blifvit fullt ersatt. Gustaf Vasas intressen voro härutinnan alltför ensidigt inriktade på rent praktiska mål. Hans söner och när- maste efterföljare, Erik XIV och Johan III, voro visserligen själfva högt begåfvade renässansfurstar med starkt utpräglade kulturella och konstnärliga intressen, men af denna kring tronen florerande kultur berördes hufvudsakligen blott de allra högsta kretsarne i vårt land och synnerligen långt ner bland befolkningen torde den ej ha hunnit tränga. Landets enda högskola, Uppsala universitet, låg nere, och dess verksamhet kom först att på allvar upptagas

13

efter Uppsala möte 1593. Johan III gjorde visserligen i början af sin regeringstid ett försök att återupprätta universitetet och lät utnämna flera nya professorer, men det starka motståndet mot konungens liturgiska planer, som utgick just från Uppsala, blef orsaken till att dess verksamhet snart ånyo af bröts. Äfven skol- väsendet stod på en låg ståndpunkt och undervisningen bestod, frånsedt kristendomsundervisningen, hufvudsakligen i inlärandet till punkt och pricka af den latinska grammatikens alla regler och undantag.

En blick på den svenska litteraturen under denna tid visar också, huru torftigt det andliga lifvet måste hafva varit. Under hela senare delen af 1500-talet fanns i vårt land blott ett enda tryckeri, och knappast ens detta hade tillräckligt arbete åt de två eller tre personer, som däri hade sin anställning. Visserligen var det hufvudsakligen från tyska officiner, som den läskunniga svenska allmänhetens litteraturbehof i dessa dagar blef tillgodosedt, men icke heller de från dessa utgående svenska tryckalstren äro på något sätt imponerande vare sig genom antal eller innehåll. Det hela visar en sterilitet, som skarpt kontrasterar mot de starka ström- ningarna i riktning mot ett friskare andligt lif under de första årtiondena efter reformationen.

Gustaf Adolfs tillträde till regeringen bildar härutinnan som i så mycket annat en vändpunkt Tillgången till en svensk litte- ratur i original och öfversättning underlättades af honom genom upprättande af nya tryckerier, utseendet af en translator för att göra de på utländska språk skrifna arbetena användbara för den icke språkkunniga delen af den svenska allmänheten och en ord- nad bokhandel.

Undervisningsväsendet blef bragt ur sitt lägervall och om- organiseradt i enlighet med tidens kraf. Nya skolor inrättades öfverallt i stiften, för den högre undervisningen gymnasier i vissa af stiftstäderna, för den lägre trivial- och barnskolor. Äfven i fråga om Uppsala akademi ingrep Gustaf Adolf reformerande och omskapande. Genom inrättande af nya professurer, inkallande af skickliga utländske lärde till att besätta dessa, där de egna icke gjorde tillfyllest, genom rika donationer, som bragte högskolans ekonomi på en säker bas, samt äfven genom anskaffande af det för undervisningen och det vetenskapliga arbetet nödvändiga bok-

14

förrådet sökte Gustaf Adolf bringa denna högskola upp till ett plan jämförligt med de utländska högre läroanstalter, dit vetgiriga svenska ynglingar hitintills måst söka sig för att få den andliga utbildning, som var nödvändig för en framtida verksamhet i fosterlandets tjänst. Icke minst viktig bland de till universitetets förbättring vidtagna nya åtgärderna var inrättandet af ett biblio- tek. Ett sådant hade dittills alldeles saknats. Visserligen hade sedan gammalt vid domkyrkan funnits ett librarium, men detta disponerades ej af akademien och införlifvades först långt senare, i slutet af 1700-talet, med universitetets bibliotek. Genom konun- gens frikostighet af hjälptes emellertid den värsta boknöden, i det han år 1620 lät öfverlämna till akademien en sin i klostret på Gråmunkeholmen stående boksamling, hvilken donation upprepa- des och bekräftades följande år. Om innehållet af denna kungliga gåfva vet man icke mycket, då någon katalog eller något inven- tarium däröfver ej uppgjorts eller åtminstone ej bevarats. Dock torde vara otvifvelaktigt, att däri ingått större delen af de rester ur de gamla svenska klosterbibliotek, som nu finnas i Uppsala, och konung Sigismunds svenska bibliotek, hvilket denne ej kom- mit att medföra ur landet och hvilket hertig Karl sedan lagt be- slag på, antagligen också Hogenskild Bielkes efter hans afrättning konfiskerade boksamling. Både Bielkes och konung Sigismunds bibliotek, tillsamman kanske 4 ä 500 volymer, innehålla mycken värdefull vetenskaplig litteratur. Särskildt i den förres bibliotek äro så godt som alla dåtida forskningsgrenar representerade, och dessa böcker ha nog under de närmaste åren mycket användts af universitetets lärare. Äfven Sigismunds till stor del antagligen från fadern ärfda bibliotek var i flera afseenden, särskildt i fråga om juridisk litteratur, väl försedt.

Emellertid utgjorde detta sålunda af konungen donerade biblio- tek endast en grundval, som alltjämt måste påbyggas för att kunna helt fylla sin uppgift. Detta var dock ej alltid så lätt. Ofta fat- tades penningar härtill, då det för bokinköp bestämda anslaget på grund af böckernas dyrbarhet^ var otillräckligt, hvartill äfven

^ Se härom Walde, Konung Sigismunds bibliotek o. Gustaf Adolfs donation 1620 — 21 (i Nord. tidskr, f. bok- o. bibl.-väs., 19 15, s. 317 ff.).

" För att afhjälpa den kännbara bristen på böcker lät Johannes Rudbeckius vid sitt enskilda kollegium i Uppsala 16 10 grunda ett särskildt litet bibliotek, hvar-

15

kom, att själfva anskaffningssättet var dyrbart och obekvämt. Vårt lands aflägsna läge med ty åtföljande dåliga kommunika- tioner gjorde, att utländska kringresande bokförare, den tidens hufvudsakliga form för bokhandel i Sverige, sällan kommo hit upp till Norden. Den första fasta boklådan i vårt land inrättades i Stockholm 1 599 af en tysk, Herman Sulken, som väl äfven ut- bjudit sina varor i den närbelägna lärdomsstaden. Denna fick 17 år senare sin egen bokhandel i sammanhang med universitetets omorganisation, men den tycks ej ha skötts med någon affärs- mässig drift, och ej heller torde de senare inkallade tyska bok- handlarne ha vunnit några vidare lysande ekonomiska resultat af sin verksamhet.

Utmärkta möjligheter erbjödo sig emellertid snart att på ett för statskassan föga betungande sätt fylla våra universitets- och skolbibliotek, fortsätta och komplettera de gamla, där sådana fun- nos, och grunda nya, där man hittills ej haft råd att skaffa dylika bildningsmedel. Under den så godt som oafbrutna krigstiden från 162 1 till 1650 hade svenskarne under fälttågen på kontinenten, i Polen, i Tyskland, i Österrike och i Danmark rika tillfällen att komma i besittning af de dyrbaraste och mest välförsedda bok- samlingar, som den tiden funnos, och de tvekade ej att begagna sig häraf. Och sedan en gång en tradition för dylik biblioteks- accession uppstått, var det att vänta, att man äfven under de föl- jande krigen skulle fortsätta på den inslagna vägen. Under Karl X Gustafs polska och danska fälttåg togs också ett synnerligen värdefullt litterärt byte i bibliotek och arkiv, hvarmed man äfven, ehuru på grund af omständigheterna i mindre utsträckning, fort- satte under Karl XII:s polska krig. Först med krossandet af Sveriges stormaktsställning upphörde denna verksamhet. För en

till medlen togos från en fond, bildad på det sättet, att hvarje lärjunge vid sitt in- träde skulle erlägga ett öre i silfver att användas till bokinköp. Rudbeckius lade själf grunden till detta bibliotek genom att dit skänka tre arbeten värderade till 12 daler, nämligen A. Calepini Dictionarium octo linguarum, ett arbete i grekiska af Budasus och Joh. Avenarii Lexicon Hebr^um. För att gifva en uppfattning om hvilket högt penningvärde efter nutida förhållanden dessa tre böcker representerade, kan nämnas, att priset på en tunna spannmål vid samma tid ej var högre än i till I V2 daler. (Annerstedt, Upsala univ. hist. i, s. 143 och not i.)

^ Se härom Swederus, Boklådorna i Uppsala 1616 — 1907, s. 20 ff.

i6

modern åskådning kan detta tagande och hemförande af Htterära byten synas betänkhgt, ja osympatiskt. Allting måste emellertid bedömas efter sin tids uppfattning och för samtiden tedde sig saken icke på samma sätt som för oss.

Svenskarne voro hvarken ensamma om eller ens de första att på detta sätt tillgodogöra sig bibliotek och arkiv i fiendeland. Härpå lämnar historien talrika vittnesbörd, om också intet annat folk — detta väl snarast af brist på tillfälle — så systematiskt, och planmässigt under en längre tidsperiod utnyttjat de möjlig- heter, som härutinnan erbjudit sig, genom att slå under sig, plundra och hemföra allt hvad de kunde komma öfver af dylika litterära skatter.

Bland de mest kända exemplen i nyare tid på dylika af icke svenskar företagna biblioteks- och arkivplundringar nöjer jag mig med att nämna några. Efter slaget på Hvita berget, hvarigenom den unge kurfursten Fredrik af Pfalz, »vinterkonungen», förlorade land och rike, lät hertig Maximilian af Bajern, sedan Tilly 1622 besatt Fredriks hufvudstad, Heidelberg, i grund utplundra kurfurstens särskildt på handskrifter rika bibliotek, det berömda »Bibliotheca palatina», och öfverflytta större delen däraf till Rom.

Fyra år därefter sköflades tvanne synnerligen värdefulla dan- ska boksamlingar under Wallensteins härjningståg i Holstein och Schleswig 1626, nämligen Henrik Rantzaus bibhotek på Breiten- burg, ett af samtidens förnämsta^ och Holger Rosenkrantz' på Rosenholm. Det senare återlämnades dock strax därpå åt sin rätte ägare. ^

Under kriget i Skåne 17 10 blef det på Ljungbygård stående Coyetska biblioteket taget af danskarne och fördt till Köpenhamn. ^ Napoleons plundring af österrikiska och italienska bibliotek och arkiv år 1809 och deras öfverflyttande till Paris är väl be- kant och behöfver ej här närmare vidröras"^, lika litet som rys-

^ Se härom Walde, Henrik Rantzaus bibliotek och dess öden (i Nord. tidskr. f. bok- o. bibl.-väsen, 19 14, s. 181 ff.)

^ Detta biblioteks historia och dess plundring genom Magnus Gabriel de la Gardie kommer jag att behandla i senare delen af detta arbete.

3 HiRSCH, Generallöjtnant Rodsteen og det Coyetske Bibliothek (i Danske Magazin, R. 5, Bd 5, s. 97—108).

Se härom Schlitter i Mitteilungen d. Inst. f. österreich. Geschichtsfor- schung, 22, s. 108 ff.

sarnes framfart i Polen och annorstädes vid olika tillfällen. Det var icke heller på något sätt stridande mot samtida rättsuppfatt- ning att som svenskarne gjorde beslagtaga bibliotek och arkiv i fiendeland. Allt tagande af byte i hvad form det vara månde ansågs fullt rättmätigt.

Frågan var äfven föremål för utredning i både äldre och samtida juridiska författares arbeten. Fastslaget och kodifieradt blef detta just under Gustaf Adolfs tid af Hugo Grotius i hans 1625 utkomna för den moderna folkrätten grundläggande verk, De jure belli ac pacis, hvari han i två hela kapitel utförligt be- handlar frågan om det berättigade i att taga krigsbyte.

Grotius besvarar frågan j åkande, stödd på talrika exempel från de klassiska auktorerna och den nyare juridiska litteraturen. Enligt hans framställning tillåter folkrätten, att fientlig egendom förstöres eller röfvas, därifrån ej undantagna ens heliga byggnader. Rätten att taga byte inom vissa naturliga gränser är till och med af Gud gillad. Icke blott den som för ett rättfärdigt krig, utan öfverhufvud hvar och en som för krig efter öfliga former, »bel- lum soUenne», kan enligt folkrätten i obegränsad utsträckning lägga beslag på fiendens egendom. Denna blir hans, när den bragts »inträ prsesidia». Men enligt samtida europeisk rätt anses dylik egendom »capta», när den i 24 timmar varit i den tagande fiendens besittning^ d. v. s. 24 timmars besittningsrätt ger ägande- rätt. För att sådan egendom med krigets rätt skall kunna tagas, fordras att den verkligen tillhört fienden. Saker, som äro i hans händer, i hans hus eller under hans skydd, men hvars ägare hvar- ken äro fiendens undersåtar eller hysa fientliga afsikter, kunna ej tagas i krig. Allt byte som tages blir allmän egendom, utom hvad enskilda soldater kunna sätta sig i besittning af, när de icke äro i tjänst, d. v. s. allt hvad de vinna i envig eller hvad de taga på fria exkursioner utan order från befälet. I detta sist- nämnda fall kan dock hvarje folk ha sina egna regler, som stad- ga, att äfven dylikt mera privat taget byte blir allmän egendom.

Under Sveriges krig synas dessa regler i stort sedt hafva tillämpats, dock åtminstone under Gustaf Adolfs tid i något mild- rad form. Det förefaller, som om enskild egendom i rätt stor

^ Grotius, a. a., Liber III: Cap. 6: 3: 2. — Möjligen gäller denna tidsbe- stämning endast på hafvet taget byte.

O. Walde. 2

i8

utsträckning skonats och att endast herrelös sådan, d. v. s. till- hörande personer, som räddat sig undan genom flykt, varit afsedd att hemfalla under begreppet kaduker och behandlas som krigs- byte. Men att denna lag icke i allo kunnat upprätthållas, utan kommit att åtföljas af rätt många undantag, torde vara otvifvel- aktigt. Det klassiska ordspråket »inter arma silent leges» har för visso gällt äfven här. Att Gustaf Adolf i vissa fall anfäktats af skrupler, när det tilltänkta bytet gällde egendom, som tillhört icke en enskild person, utan en institution, t. ex. ett domkapitel, visar den af honom i Mainz 1632 tillgripna åtgärden att anlita juridiskt biträde för att försvara ett beslagtagande af därvarande kapitel- bibhotek.^ Det berättigade i ett sådant tillvägagångssätt fram- hölls emellertid på det kraftigaste af den tillkallade juristen, som i 18 teser jakande besvarade frågan, huruvida den svenske konungen kunde anses hafva laglig rätt att taga detta bibliotek.

De bibliotek, som framför andra kommo i svenskarnes hän- der, voro jesuitkollegiernas. . Orsaken till att dessa i sådan oer- hörd utsträckning blifvit tagna låg kanske ej så mycket däri, att de såsom undervisningsbibliotek ansågos lämpliga för d^ sven- ska läroanstalterna, som fastmera däri, att de protestantiska svenska härarna för visso ansågo sig göra en Gudi behaglig gärning genom att beröfva dessa jesuiter, från hvilkas kollegier det mest intensiva arbete utgick till den katolska trons utbredande, deras starkaste andliga stöd, de »sköne Bibliotheker, hvilka the missbruke till den sanne Religionens undertryckellse», såsom biskop Laurentius Pau- linus uttrycker sig i bref till Axel Oxenstierna.^ Frånsedt de många jesuitbibliotek, som veterligen enligt källorna blifvit tagna, men ännu så länge äro spårlöst försvunna, några kanske i svenska herregårdsbibliotek, har jag i af mig genomgångna boksamlingar anträffat större eller mindre rester af närmare ett trettiotal dylika, däraf hälften från Polen, jesuiternas förlofvade land.

Utom jesuitkollegiernas var det en brokig blandning af olika institutioners, korporationers och enskilda personers boksamlingar, som fingo tjäna som kulturspridare bland de förmenta barbarerna från Norden. Universitet och skolor, domkapitel och kloster, kej-

* Se härom närmare nedan under kapitlet Mainz. ^ Lundström, Laur. Paulinus, 2, s. 230, anm. 2.

19

sare, kungar, furstar, biskopar och andra prelater finnas represen- terade bland ägarne till dessa bibliotek. Ofta är det förenadt med svårighet att i fråga om böcker tillhörande enskilda personer, hvilkas namn förekomma i dylika tagna bibliotek, afgöra, om de direkt vandrat öfver från den enskilde ägaren i fiendens hand eller om de eventuellt som mellanstadium varit införlifvade med någon offentlig boksamling, fastän detta ej är i boken angifvet. Säker- ligen ha dock ofta äfven enskilda personers boksamlingar, där de voro af värde, blifvit annekterade; särskildt har detta varit fallet i Mainz, Olmiitz och framför allt i Danmark, där de sedan 1 5 oo- talet välförsedda slotts- och herregårdsbiblioteken blifvit ett kär- kommet byte för de svenska eröfrarne.

En viktig fråga, som i sammanhang med dessa krigsbyten kräfver sitt besvarande, är hur man i allmänhet gick till väga vid uppsökandet och inventerandet af de tagna biblioteken och arkiven, om detta värf var anförtrodt åt någon bestämd ämbetsman och om öfver hufvud någon bestämd plan följdes.

Under Gustaf Adolfs tid är härom ingenting närmare fast- slaget. Han hade ju själf alla trådar till krigsmekanismen i sin hand och bestämde äfven i fråga om bibliotek och arkiv, hvad som skulle åtgöras i hvarje särskildt fall. Dock synes det, som om verkställigheten af hans planer rörande de tagna biblioteken oftast varit öfverlämnad åt hans hofpredikanter, stundom med hjälp af annan, konungen närstående person med högre bildning och därför i besittning af de erforderliga kvalifikationerna att omhänder- taga de litterära skatterna. Så tyckes vid eröfringen af Riga hof- predikanten Johannes Bothvidi hafva ombesörjt inventeringen af jesuitkollegiets bibliotek; åtminstone är det han som 1622 öfver- lämnar detsamma till Uppsala universitets rektor, professor Wallius. Om han däremot skött samma tjänst i fråga om de preussiska biblioteken 1626 är ovisst.

I Wiirzburg och Mainz 163 1 — 32 är det äfven konungens hof- predikant, denna gång Johannes Matthiae, som får uppdraget att sköta inventeringen och inpackningen af de här tagna biblioteken. För Mainzbibliotekens vidkommande hade han dock hjälp af konun- gens lifmedicus doktor Roberthonius och sannolikt äfven den nedan- nämnde doktor Henkel.

20

Under förmyndarregeringen ställer sig saken annorlunda. Högste befälhafvaren kunde nu icke längre med samma person- liga intresse följa hvarje detalj i krigsorganisationen som Gustaf Adolf gjort, särskildt icke när det gällde sådana relativt obetydliga saker som annekterandet af bibliotek och arkiv. Hos officerarne i allmänhet med deras säkerligen tämligen vaga föreställningar om dessa skatters kulturella betydelse torde nog ännu mindre intresse för denna sak varit att påräkna. Det blef nu i stället sekreterarne i fältkansliet, hvilka oftast voro män med såväl juridisk som huma- nistisk bildning och med litterära intressen, som fingo på sin lott att sköta denna sida af krigsarbetet. Axel Oxenstierna, som äfven häri fortsatte sin konungs verk, visade ett varmt intresse för frågan om bibliotek och arkiv och brukade i sina instruktioner för fält- sekreterarne inrycka särskilda paragrafer härom. När t. ex. hans frände, kammarherren Gabriel Gabrielsson Oxenstierna, i januari 1643 skulle resa ut till Torstenssons armé i Tyskland, medförde han ett långt memorial att föredraga för fältmarskalken och »elliest widh lägenheet ther öfwer göra påminnelsse hoos Hans Secreterare och Cantzlijet vthi armeen».^ Detta memorial är affattadt i sex punkter, hvaraf de tre sista uteslutande syssla med frågan om arkiv och bibliotek. Herr Gabriel anmodas att påminna Torstens- son om att tillvarataga ärkehertig Leopold Wilhelms kansli, som fallit i hans händer genom segern vid Leipzig året förut, och därur undantaga och hemskicka alla bref och akter som angå fiendens planer mot Sverige nu eller tidigare. Vidare skall han bedja fält- marskalken befalla och tillhålla sekreteraren, att så snart någon förnämlig ort blifvit af svenska hären intagen, där det finnes arkiv och kanslier, hvarur man kan få någon underrättelse om fiendens consilier, »huus Österrijkes pacta och alliancer giorde med andre konungar och rijken, jämväl och elliest andre skrifftelige documen- ter, recesser och acter, som anten touchera Wår Stat eller elliest tiänte till historien», låta sig angeläget vara att dylika handlingar icke förskingras eller förstöras utan tillvaratagas och noga för- tecknas. De böra sedan så fort ske kan skickas ned till sjökan- ten och vidare öfver till Sverige, där de i »Rijkzens archivo» må förvaras för framtida behof.

* Riksregistraturet 21 jan. 1643.

— Aftryckt bland bilagorna.

21

Ytterligare skulle fältmarskalken, när några papistiska orter blifvit intagna, »ther sköne och kostelige bibliotheker ähre till finna», tillhålla sekreteraren att samla och bevara sådana bibliotek och med säker lägenhet sända dem öfver till Sverige för att där- med förbättra biblioteken vid rikets akademier och gymnasier. Kunde han icke utan alltför stort besvär och risk sända biblio- teken i sin helhet, borde han åtminstone tillvarataga det förnämsta, som däri kunde finnas, handskrifterna och de bästa auktorerna, låta inpacka och skicka i väg dessa.

Liknande instruktion erhåller två år därefter den nye sekre- teraren i Gustaf Horns fältkansli i Skåne, Nicolaus Ruuth, hvilken i likhet med sina ämbetsbröder äfven häri torde ha varit väl skickad att fylla sin uppgift, då han, som Axel Oxenstierna skrifver till Horn, »wäl hafwer studeradt, wandradt och kan sina språk». ^ Äfven dennes memorial^ innehåller detaljerade föreskrifter för till- varatagandet af arkiv »som publicum Statum concernera» och om offentliga — icke enskilda — bibliotek, särskildt sådana där »nogre manuscripta äre till fångs ».^ Man kan tydligen märka både här och i det föregående memorialet, att det är den unga lärda drott- ningens speciella intresse som tagit sig uttryck i framhållandet af det viktiga i att särskildt på handskrifter rika samlingar annek- terades.

1 memorialet för Gabriel Oxenstierna påpekas särskildt, att man för tillvaratagandet speciellt af biblioteken utom sekreteraren jämväl skulle använda någon annan därtill lämplig person, »någon wiss, godh, förfahren och förtrogen man, som weet till taga den legenheeten i acht». Det förefaller, som om man särskildt härvid tänkt på krigskommissarierna, på hvilka ansvaret för bytet och dess insamlande närmast hvilade. I fråga om de mähriska biblio- teken i Olmiitz och Nikolsburg är det en af krigskommissarierna, Johan Busso eller Bussow, som varit den drifvande kraften, skött inventeringen och inpackningen och afskickat de fyllda bokkistorna.

^ Afskr. i Nordinska samlingen i UB. (N. 185, n:r 19). = Dat. 4 febr. 1645 (Riksreg.).

2 Äfven hans företrädare i ämbetet, Samuel Andersson, som synes ha aflidit under kriget, har fått samma instruktion, daterad 22 febr. 1644. (Geijer, Sv. fol- kets historia, 3, s. 372, not 2.)

22

I hans adelsbref namnes särskildt denna verksamhet bland hans förtjänster/

Äfven andra personer med Utterär läggning och intresse för saken synas stundom ha blifvit använda som biblioteksuppspårare. Vid ett rådssammanträde den 4 oktober 1642 föredrages bland annat en ansökan af hofrådet doktor Henkel att få samla böcker vid armén. ^ Det var just denne Henkel, som uppsatt de förut nämnda 18 teserna till försvar för beslagtagandet af domkapitels- biblioteket i Mainz, och han har vid denna tid varit mycket an- vänd vid bokinsamlandet.^ Med anledning af Henkels ansökan, hvilken dock ej torde hafva föranledt till någon åtgärd, då han strax därefter afled, påpekades i rådet lämpligheten af att, om man komme i besittning af några fientliga städer, man försökte att tillvarataga deras arkiv och öfversända dem till Sverige »oss till stoor efterrättelsse».

Efter Prags eröfring 1648 fäster regeringen Königsmarcks uppmärksamhet på det ståtliga arkiv, som i denna stad skulle finnas, och beordrar honom att taga väl vara därpå samt låta ur- skilja allt »was den Publiquen Stat des Römischen Reichs vndt Königreichs Böhmen, wie auch die Correspondence, so die daselbst residierende Keijser vnd Könige mit frembden Potentaten oder ihren Generaln vndt andren hohen Ministris gehalten», äfvensom allt »was die CammerSachen vndt intraden des Königreichs Böh- men concerniret». Judiciella saker däremot jämte annat, som icke är »publique vnd von importantz», skall han ej bry sig om, utan låta dylika arkivalier blifva kvar. Det andra skall han skicka i väg hem."^

Detta upprepade påpekande af det viktiga i att just alla arkiv i fientliga länder borde beslagtagas ger mig anledning att här ingå på en missuppfattning angående svenskarnes förmenta negli- gerande just af arkiven. I sitt 1852 utkomna, synnerligen grund- liga och om mycken lärdom vittnande arbete, Forschungen in Schweden fiir Mährens Geschichte, har doktor Beda Dudik^ fram-

^ Se härom närmare nedan. ^ Sv. riksrådets protokoll, 9, s. 407. 3 Se härom närmare nedan. K. Maj:t till H. C. Königsmarck, Sthlm 26 aug. 1648 (Tyska registraturet ; äfven samtidig afskrift i "Tyskland och tyska kriget»). 5 DUDIK, a. a., s. 43.

23

kastat det påståendet, att svenskarne vid sina plundringar endast togo hänsyn till biblioteken, icke till arkiv i egentlig mening. Funnos händelsevis i ett bibliotek handskrifter af ett eller annat slag, medtogos dessa, men någon särskild vikt skulle enligt hans förmenande ej hafva lagts vid sådana. Detta påstående får en egendomlig belysning just vid jämförelsen såväl med det nämnda rådsprotokollet som med de nyss anförda memorialen för fältsekre- terarne och skrifvelsen till Königsmarck. Såsom vi häraf sett, är ett afsiktligt försummande af arkiven så långt ifrån fallet, att ju dessa skulle i första hand tagas och af biblioteken särskildt de som voro bäst försedda med handskrifter.

Under Gustaf Adolfs tid voro biblioteken visserligen hufvud- saken, men att icke heller då arkiven lämnats åsido, visar t. ex. beslaget af det stora härmästararkivet i Mitau 1621. Senare, då Sverige kom att spela en dominerande roll på den europeiska krigsteatern, då dess politik blifvit en världspolitik, stod det natur- ligtvis för den svenska regeringen som ett önskemål af synnerlig vikt att sätta sig i besittning af offentliga arkiv i fiendens land för att komma på spåren akter, som direkt eller indirekt hade betydelse för vår historia. Så har också i stor utsträckning skett. Alltifrån 1621, då Gustaf Adolf tog härmästararkivet i Mitau, till Karl XII:s fälttåg, då delar af de kurländska hertigarnes arkiv, arkivet i Kokenhusen och biskopliga arkivet i Heilsberg bortfördes, har Sveriges krigshistoria mångfaldiga exempel att uppvisa på sådana i de eröfrade orterna helt eller delvis tagna arkiv, h vilkas rester efter stark decimering af mångahanda slag bilda ej obetyd- liga tillskott till våra arkivs och biblioteks historiska urkundsskatter.

Det land, som framför alla andra i fråga om arkiv lika väl som ifråga om bibliotek fått släppa till material till detta krigs- byte, är Polen. Här var ju en annektering särskildt af det kungliga arkivet starkt motiverad på grund af det intima sam- bandet mellan de bägge ländernas historia. Släktskapsförbindel- serna mellan de kungliga husen i Sverige och Polen och däraf föran- ledda förhållanden, de svenska Vasarne på Polens tron, striderna om arfsrätten till svenska kronan, allt gjorde, att här måste finnas doku- ment af oskattbart värde för Sveriges konungahus och den svenska regeringen. Också lät Karl Gustaf efter Warschaus andra eröfring 1656 sin sekreterare, hofrådet Mathias Biörnklou, göra undersök-

24

ningar efter och tillvarataga alla »böcker, acter och documenter, som I finnen tienliga till wår tienst och vthi wårt Cantzlij och Archivo ath förwaras»/ Och att det icke var småsaker han därvid lade beslag på, framgår däraf, att endast den del af detta arkiv, som efter påtryckningar återställdes under fredsförhandlingarna i Oliva 1660, uppgick till 5 stora kistor.^ Då det i Sverige kvarbhfna af detta arkiv gått förloradt, åtminstone till största delen^, genom slottsbranden år 1697, kunna vi nu ej närmare angifva vare sig omfånget eller innehållet däraf.

Det var icke blott i Warschau utan öfverallt i Polen, där svenskarne drogo fram, som de lade beslag på fiendens arkiv/ Stundom finner man äfven nu i instruktionerna inryckta särskilda paragrafer med anmaning att tillvarataga sådana. Så heter det i Magnus Gabriel de la Gardies order till brodern Jacob Casimir 1655 rörande stiftet Piltens läggande under svenska kronan, att »skriffter och documenter medh annat mera af importance som finnes i kyrkior eller kloster, tages till godh acht och förvaring».^

Vi hafva sett, att äfven under Karl X Gustafs krig sekre- terarne varit betrodda med uppdraget att tillvarataga det för staten afsedda litterära krigsbytet. I Polen var det särskildt Biörnklou, som härutinnan fick tillgodose sin konungs intressen. Äfven de polska kungliga biblioteken hade han om hand, och omedelbart efter Warschaus första besättande i slutet af augusti 1655 får han stanna kvar några dagar i den polska hufvudstaden för att om- besörja inpackningen af biblioteken, medan konungen med hären fortsätter åt annat håll.^

Det krigsbyte, som togs under Karl XILs tid, stannade huf- vudsakligen på enskilda händer. För öfrigt torde knappast under hans snabba och äfventyrliga marscher tillfället varit så lämpligt för ett mera systematiskt iscensatt utplundrande af de tagna or-

^ Karl Gustaf till Biörnklou, dat. Radom 5 aug. 1656 (original i UB. i E. 434).

^ Acta pacis Olivensis, Tom. 2, Vratislavise 1766, s. 412, 415 f. o. 477. 3 Se en handskrifven promemoria om de polska arkiven af L. Weibull 1900 (i RA.)

* Jag kan icke i detta sammanhang närmare ingå på de speciella fallen, hvilka komma att utförligare behandlas i senare delen af detta arbete.

5 Aftryckt i Wieselgren, Delagardieska archivet, 7, s. 165.

^ Se Biörnklous skrifvelse till konungen, Warschau 7 sept. 1655 (RA.).

25

ternas litterära samlingar. Några bestämda principer härför känna vi ej heller till från denne konungs fälttåg.

Under Gustaf Adolfs tid var det hufvudsakligen blott Upp- sala akademi, som erhöll del af det litterära krigsbytet, medan rikets öfriga högre undervisningsanstalter härutinnan blefvo försum- made. Uppsala universitetsbiblioteks storartade samlingar af på detta sätt förvärfvad litteratur härstammar också till allra största delen från denne konungs fälttåg, om också vissa delar däraf först efter hans död kommit till sin bestämmelseort. Det är förnämligast biblioteken i Riga, Braunsberg, Frauenburg, Wiirzburg och Mainz, som på detta sätt fått släppa till sina rikedomar för att upphjälpa den svenska högskolans nygrundade boksamling. Hvad som sedan hitkommit af krigsbyte, delar af de böhmisk-mähriska biblioteken och de un- der Karl X Gustafs tid tagna polska och danska biblioteken, har mest varit donationer af enskilda samlingar, frånsedt ett par sänd- ningar dupletter från det kungliga biblioteket i Stockholm.

Äfven under förmyndarregeringen synas gymnasierna i fråga om delaktigheten af de tagna biblioteken fortfarande hafva blifvit styfmoderligt behandlade, ehuruväl försök gjordes att vinna änd- ring härutinnan. Så uppvaktade biskoparne Johannes Rudbeckius i Västerås och Laurentius Paulinus i Strängnäs Axel Oxenstierna med bref och anhållan om hans bistånd för anskaffande af nödiga boksamlingar för sina gymnasier. Paulinus anger också riktlin- jerna för huru detta bäst skulle kunna åstadkommas utan alltför betungande kostnader för statsverket. Han förmodar nämligen, att det »skulle commodissime kunna skee vthi thetta krigzwäsendet, ther Gudh iw stundom nådeligen hielper att föryffra wåre Fijen- ders nampnkunnige coUegia och sköne Bibliotheker, hwilke the missbruke till then sanne Religionens vndertryckellse, men här kunne föras till genuinum usum igen, som är Gudhi till ähra och wår christelige Religions kraftigare förswarelse sampt alle beröm- meliga studiers nyttige fortsettning»."" Något omedelbart resultat af denna begäran är emellertid ej uppvisadt och några vidare spår af böcker från Mainz, Wiirzburg eller däromkring, d. v. s. de katolska trakter, som åren efter Gustaf Adolfs död voro i svensk

* Laur. Paulinus till Axel Oxenstierna i aug. 1634. (Oxenstiernska saml. i RA.; aftryckt i Lundström, a. a., s. 230, anm. 2.)

26

besittning och där ett oerhördt byte, äfven i böcker, blifvit taget, äro ej funna i Strängnäs. Ej heller är detta fallet med Västerås, ehuru härvidlag endast en olycklig tillfällighet synes ha hindrat införlifvandet af mainziskt krigsbyte med detta gymnasiebibliotek/ Af de oerhörda bokskatter, som under 30-åriga krigets sista år infördes till vårt land från Mähren och Böhmen, kommo där- emot afsevärda delar på Strängnäs' och Västerås' lott, ehuru nu genom den unga drottningens egna litterära intressen den största och förnämligaste delen af dessa bibliotek kom att stanna bland hennes egna samlingar, från hvilka hufvudparten af hvad det nu- varande Kungliga biblioteket äger af dessa krigsbytesbibliotek här- stammar.

Tidigare hade Västerås och Strängnäs liksom ock de öfriga högre skolorna för sina biblioteks upphjälpande hufvudsakligen fått lita till biskoparnes nit och den enskilda offervilligheten. I Strängnäs fanns sedan medeltiden vid domkyrkan ett ganska rikt bibliotek, till hvars ökande särskildt biskopen Cort Rogge kraftigt bidragit.^ Senare hade i slutet på 1 500-talet detsamma ytterligare ökats genom en betydande donation af öfver ett hundratal böcker, skänkta af sekreteraren Sven Elofsson. ^ Sannolikt var detta biblio- tek äfven tillgängligt för det nya gymnasiets lärarkår, ehuruväl ej mycket varit att hämta härur direkt för undervisningen.

Det var detta bibliotek, som genom biskopen Johannes Mat- thiae erhöll sin ej obetydliga del af krigsbytet från Böhmen och Mähren, hvartill biskopen lade sin egen mer än 200 band stora boksamling, som äfven den i sin tur till stor del bestod af böcker från flera af de i krigen tagna biblioteken. Äfven bland stiftets prästerskap funnos många, som bragte sin skärf till domkyrkans bibliotek, ehuru efter midten på 1600-talet dylika gåfvor i stället gingo till gymnasiebibliotekef^, som alltjämt är skildt från dom- kyrkans boksamling.

' Se härom närmare nedan. — Brefvet från Rudbeckius eller rättare domka- pitlet i Västerås till Oxenstierna, hvari påminnelse göres härom, är dateradt 12 mars 1634 (RA. — Utdrag tryckt i Hall, Joh. Rudbeckius, i, s. 176, not 4). Aminson, Bibliotheca templi cathedralis Strengnesensis, s. iv. 3 Anjou, Sv. kyrkans historia, s. 118. — Afskrift öfver samlingen finnes i Riksarkivet på afd. Bibliographica : Bibliotek. Aminson, a. a., s. iv.

27

I Västerås ha vi däremot icke denna tudelning af domkyrkans och läroverkets bibUotek upprätthållen. Alla bokdonationer gingo här till det nyinrättade gymnasiet, sedan biskop Rudbeckius upp- löst domkyrkans gamla librarium genom att använda större delen däraf som en grundval till en för gymnasiets bruk afsedd bok- samling. En del af det gamla domkyrkolibrariet bestod af de böcker, som donerats dit af den nämnde Sven Elofsson, h vilken fördelat sin boksamling på gymnasierna i Strängnäs och Västerås. Rudbeckius ökade själf det nygrundade biblioteket genom ansen- liga donationer.^

Den del af krigsbytet från de rika biblioteken i Mainz, som varit afsedd för Västerås, och hvarom dåvarande sekreteraren Lars Grubbe 1634 påminner rikskansleren Axel Oxenstierna^, gick tyvärr förlorad under hemtransporten. Sannolikt var det för att lämna en slags ersättning för denna förlust, som Grubbe själf år 1640 skänkte 51 auktorer i 63 volymer till biblioteket i Västerås, med hvilken stad han eljes ej hade några relationer; han var själf östgöte och borde väl därför snarast ihågkommit Lin- köpings gymnasium, helst han i det nämnda memorialet äfven ber kanslern tänka på denna stad med ett litet bibliotek.

Att större delen af Grubbes donation till Västerås varit krigs- byte, torde vara otvifvelaktigt. Han stod högt i Gustaf Adolfs gunst och hade af denne fått emottaga åtskilliga nådevedermälen i form af donationer på gods i Preussen och Lifland.^ Det vore då underligt, om han icke därjämte som gåfva erhållit någon liten del af de många bibliotek, som under fälttågen fallit i svenskar- nes händer.

Rik ersättning för det förlorade Mainzbytet erhöll Västerås senare genom de hit öfverlämnade delarne af de stora böhmisk- mähriska biblioteken, som ännu utgöra hufvudbeståndsdelen af det nuvarande läroverksbiblioteket.

Det tredje nystiftade svenska gymnasiet, det i Linköping, har icke direkt genom statsdonation erhållit del af krigsbytet. Däremot har det genom enskilda personers gåfvor, särskildt riks- stallmästaren Axel Baners till 160 volymer uppgående donation

^ ScHRÖDER, Historiola bibliothec^ regii gymnasii Arosiensis, s. 2 ff.

^ Se nedan under Mainz.

3 Berggren, Lars Grubbe, 1898, s. 121 f.

28

från början af 1630-talet, alltså tämligen omedelbart efter gymna- siets grundläggning 1628, erhållit dylikt krigsbyte. Af de böh- misk-mähriska biblioteken erhöll Linköping besynnerligt nog ingenting och ej heller, så vidt man kan se, af de under Karl X Gustafs tid tagna polska eller danska biblioteken. Att likväl icke få böcker från nästan alla de i krigen hemförda samlingarne fin- nas i Linköping, därför har man dels senare enskilda donationer, dels och framför allt inköpet af Erik Benzelii storartade bok- och handskriftssamling att tacka.

Ungefär samtidigt med gymnasiet i Linköping inrättades den första högre undervisningsanstalten i Finland, i det Åbo skola 1630 ombildades till ett gymnasium, som tio år därefter ytterli- gare utvidgades till en akademi för denna provins. Denna senare utvidgning tillkom hufvudsakligen på initiativ af Per Brahe, hvil- ken genom sin gagnerika verksamhet som Finlands generalguver- nör och kansler för dess universitet inlagt de största förtjänster om denna landsändas materiella och andliga kultur.^

Per Brahes intresse sträckte sig äfven till den nya akademi- ens bibliotek. Då han för andra gången utsedd till Finlands högste styresman sommaren 1648 öfverreste till Abo, medförde han 87 volymer historisk litteratur^, som han utverkat åt akade- mien ur dupletterna i det kungUga biblioteket. Dessa 87 volymer hafva säkerligen så godt som uteslutande varit krigsbyte från Olmiitz och Nikolsburg.

Två år tidigare hade akademien erhållit en vida större dona- tion, i det Torsten Stålhandskes änka, fru Christina Horn, 1646 dit öfverlämnade sin aflidne makes till närmare 1000 nummer uppgående boksamling, hvilken till största delen bestod af Aar- husbiskopen Mörten Madsens under fälttåget 1643 — 44 tagna bibliotek.^

Jämte dessa begge donationer erhöll Åbo akademi tid efter annan smärre delar af de under krigen tagna biblioteken, ehuru ej i den utsträckning, som de akademiska fäderna hade önskat och hoppats. År 1653 erhöll akademien 315 volymer innehål-

' Om hans arbete för universitetet i Åbo se Schybergson, Per Brahe och Abo akademi, i, 191 5.

^ Consistorii Academici Aboensis äldre protocoller, i, s. 367.

3 Porthan, Historia bibliothecse R. Academise Aboensis, s. 17 ff.

29

lande tillsammans 295 verk af kungliga bibliotekets dupletter, till större delen krigsbyte från Olmiitz, Nikolsburg och Prag, men därjämte flera volymer ur Messeniernas och Christian Ravii bi- bliotek."

Ur de danska biblioteken hade Karl Gustaf påtänkt en dona- tion till Abo, men genom omständigheternas makt och krigslyc- kans växling gick denna om intet. Då Johannes Terserus som nyutnämnd biskop i Abo på hösten 1658 efter andra krigsförkla- ringen mot Danmark besökte Karl Gustaf på Själland, inlämnade han till konungen flera postulater^, däri han bland annat anhöll, att »där den högste Gud än ytterligare välsignar H. K. M:ts seger- sälla vapen och gifver Köpenhamn uti H. M:ts händer, H. K. M:t ville då ihågkomma akademien i Abo med något tryck såväl som bibliotek». Konungen tog denna begäran väl upp och ställde dess uppfyllande i snar utsikt. Han bad Terserus kvarstanna vid armén några veckor; »där Gud ville lyckan gifva», kunde han då strax få afhämta både tryck och böcker.^

Af det i Polen under Karl XII:s fälttåg tagna litterära krigs- bytet kom en del, bestående särskildt af värdefulla handskrifter,

o ^

att tillfalla Abo akademi, ehuru ej direkt utan först öfver 60 ar senare. Genom donation år 1767 öfverlämnade akademiens då- varande kansler, friherre Carl Hermelin, 24 volymer handskrifter, däraf 21 i folio och 3 i kvartformat."^ Det är ställdt utom tvifvel, att åtminstone större delen häraf tillhört Ermlandsbiskoparnes biblio- tek i Heilsberg, ty af dessa i Porthans historia öfver Abo akade- mis bibliotek närmare specificerade och beskrifna handskrifter har jag vid blott en flyktig undersökning återfunnit ett tiotal^ i den från slutet af 1 500-talet härstammande katalogen öfver Heilsberg-

^ Porthan, a. a., s. 28 ff. — Jfr Consistorii Academiae Aboensis äldre proto- coller, I, s. 560 f.

^ Tryckta hos Leinberg, Handl, rör. finska kyrkan o. skolväsendet, 4, s. 98.

3 Holm, Terserus, i, s. 342.

" Porthan, a. a., s. 120 o. not. d.

2 Bland dessa handskrifter finnes en, som tillhört den bekante Leipzigprofes- sorn och ermländske domherren Thomas Werner, hvars böcker till en del nu befinna sig i Uppsala. Den handskrift det här gäller är »Moralia Gregorii Magni super Job», som enligt Thomas Werners testamente donerats till minoritklostret i Brauns- berg. (Se CoLLijN i Universitati Lipsiensi, 1909, s. 16, nr 22, och Porthan, a. a., s. 156—57-)

30

bibliotekets manuskript, hvilken katalog uppgjorts af den äfven från vår historia bekante Antonio Possevino.^ Dessa till Åbo donerade handskrifter äro tagna 1703 eller 1704 i Heilsberg, där Carl Hermelins fader, Olof HermeHn, som Karl XILs fältsekrete- rare under denna tid vistades.^

Tyvärr är ingen enda af dessa handskrifter bevarad; de gingo alla förlorade i den eldsvåda, som år 1827 öfvergick Åbo. Likaså är hela det öfriga krigsbytet, som hamnat i Åbo, förintadt genom denna olyckshändelse; endast en enstaka volym ur Rosenbergska biblioteket från Prag är ännu bevarad i universitetsbiblioteket i Hel- singfors, dit resterna af Åbo akademis bibliotek med universitetets flyttning öfvergingo.^ Detta gör, att vi icke kunna genom under- sökningar af de nuvarande boksamlingarne få kännedom om hvad som eventuellt från andra i krigen tagna bibliotek än de nu nämnda hamnat i Åbo; men säkerligen hafva många smärre donationer gjorts af finska officerare eller andra, som deltagit i de svenska fälttågen och kommit öfver delar af det litterära krigsbytet.

Ett bibliotek, som i synnerhet innehållit danskt krigsbyte i stor myckenhet, var i slutet på 1600-talet till salu, och en af spe- kulanterna därpå var Abo akademi. Det gällde det Coyetska biblioteket, hvilket utom andra Danica framför allt innehållit värde- fulla delar af Jörgen Seefelds berömda bibliotek på Ringsted klos- ter, som under Karl Gustafs krig öfverlämnades som gåfva åt Corfitz Ulfeld, men hvaraf äfven en del kommit i hofrådet Peter Julius Coyets ägo. Då dennes son och arftagare, Vilhelm Julius Coyet, i likhet med så många af den svenska adelns medlemmar i detta reduktionens tidehvarf var i dålig ekonomisk situation, önskade han göra sig af med sin dyrbara boksamling. Under åren 1693—95 försökte de akademiska myndigheterna i Äbo genom sina utskickade förmå regeringen i Stockholm att inköpa och till

' PossEViNO, Apparatus sacer, Venet. 1606, T. 3, Catalogi: s. 145. — Ka- talogen är äfven aftryckt af Hipler i Analecta Warmiensia, s. 338.

^ Till detta krigsbyte återkommer jag i senare delen af mitt arbete. Här vill jag endast hänvisa till ett bref från Samuel Barck till Olof Hermelin ii juni 1704, däri han meddelar sig hafva tagit hand om de två stora bokkistor jämte annat erm- ländskt krigsbyte, som Hermelin hemsändt till Sverige. (Bref från Samuel Barck till Olof Hermelin, utg. af C. v. Rosen, D. i, s. 177).

3 JÖRGENSEN, A., Anteckn. om universitetsbiblioteket året efter Abo brand (i Studier tillägnade A. Hultin, Hfors 19 15), s. 24.

31

akademien öfverlämna detta bibliotek/ Emellertid gick den på- tänkta affären om intet, och det Coyetska biblioteket gick andra öden till mö tes. ^

o

Under afvaktan på afgörandet om detta köp hade Abo aka- demi vändt sig åt annat håll för att erhålla en tillökning af sitt bibliotek. Genom biskop Gezelius' förmedling hos Karl XI an- sökte man om dennes tillstånd att erhålla en del af det rika duplett- förrådet bland Uppsala universitetsbiblioteks samlingar. Konungen lofvade sin medverkan och genom skrifvelse till Uppsala akademis kansler, Bengt Oxenstierna, lät han hemställa till de akademiska myndigheterna att om möjligt öfverlämna en del af de böcker, som funnos i Uppsalabiblioteket i två eller flera exemplar. Men hvar- ken denna hemställan eller en nära 30 år senare från Abo gjord framställning i samma riktning ledde till något resultat.^

Liknande försök att komma i besittning af någon del af du- plettöfverflödet i Uppsala hade tidigare gjorts af det andra utom- svenska universitetet, det i Dorpat. Ar 1638 eller sex år efter akademiens instiftande af Gustaf Adolf inlämnades en ansökan härom till regeringen i Stockholm. Men trots dennas välvilliga hållning i frågan och dess beslut att ett exemplar skulle öfver- lämnas till akademien i Dorpat af alla de böcker, som funnos i Uppsala in duplo eller triplo^, synes icke någon hjälp till det nya universitetsbiblioteket härigenom erhållits. Ersättning fick det först, sedan de duplettrika samlingarne från Böhmen och Mähren i slutet på 1640-talet blifvit öfversända till Sverige. Huru mycket, som häraf tillfallit akademien i Dorpat, är ej bekant; universitetets historieskrifvare omtalar, att drottning Kristina omkring 1650 skänkt en »insignem librorum ad singulas Facultates, in primis Theolo- gicam pertinentium, collectionem»^, hvarför vi väl få antaga, att volymantalet ej varit alltför ringa. Om denna gåfva bildat själfva

^ Se härom utförligare Porthan, a. a,, s. 49 ff. ^ Se ofvan, s. 16.

3 Se härom Walde, Hur man sålde dupletter i forna tider (i Nord. tidskr. f. bok- o. bibl.-väsen, 19 15), s. 212.

K. M:ts resolution och förklaring vppå de ährender Rector et Senatus Aca- demise Dorpatensis, igenom deres medcollegam Doctorem Henricum Heinium vnder- dånigst hafwe andraga låtet. Stockholm 20 Augusti 1638. (Riksreg.)

^ SoMMELlUS, Reg. Acad. Gustavo-Carolinas sive Dorpato-Pernaviensis historia, s. 30 f.

32

grundstommen till biblioteket eller om en sådan redan tidigare varit lagd genom enskild donation, förmäla ej källorna. Vissa omständigheter tala dock för det sistnämnda antagandet, enligt hvad nedan skall visas.

Sedan universitetet 1699 blifvit flyttadt från det genom rys- sarnes framträngande osäkra Dorpat till det längre västerut be- lägna Pernau, följde biblioteket med dit. Men icke länge fick det stanna här, ty redan 17 10 blef faran för ett besättande af denna stad genom tsar Peters härskaror så hotande, att man beslöt att öfverskicka hela biblioteket till Stockholm, där det sedermera för- enades med Kungl. biblioteket.^ Vid ett genomforskande af dettas äldre samlingar påträffar man ofta särskildt på den juridiska af- delningen böcker med inskriften »Ex donatione D. Lud. Hintel- manni I. V. D». Det antal volymer, hvari denna inskrift före- kommer, torde säkerligen uppgå till mer än hundra. Den här nämnde Ludvig Hintelmann var rådsherre i Riga och dog 1643.^ Säkerligen är det till akademien i Dorpat, som han donerat sin boksamling. Att han stått i närmare förbindelse med denna, visar det minnestal, som Dorpatprofessorn Ludenius år 1647, fyra år efter hans död, hållit öfver honom. ^ Han uppträdde äfven på andra håll som en frikostig donator, hvarvid han särskildt ihåg- kommit kyrkorna i sin hemstad.'^

Bland Pernauböckerna i Kungl. biblioteket finnas flera foli- anter med den ermländske domherren och preussiske historieskrif- varen Thomas Treters vapen på pärmen. Dessa hafva enligt in- skrift donerats dit den 26 maj 1704 af Otto Reinhold Strömfelt, som då var assessor i den lifländska hofrätten. Det är tydligt, att dessa böcker äro krigsbyte från Karl XII:s fälttåg i Polen, tagna antingen i Frauenburg eller Heilsberg.^

Beträffande det yngsta af de svenska universiteten, det i Lund, är det naturligt, att detta, som ej existerade vid den ur- sprungliga uppdelningen af det för svenska staten tagna litterära

^ Celse, Bibi. reg. Stockholmensis historia, s. 187. ^ BÖTHFUHR, Die Rigische Rathslinie, 2:e Aufl., Riga 1877, s. 163 f. 2 Elogium Lud. Hintelman J. V. D. a. 1643 denati, seu Parentatio carmine herocio illi habita, a. 1647.

* BÖTHFUHR, a. a., s. 17. ^ Se härom närmare nedan.

33

lerigsbytet, icke direkt erhållit någon del däraf. Dock har det icke blifvit helt lottlöst, ty genom senare donationer har det er- hållit afsevärda delar såväl af de böhmisk-mähriska som de polska biblioteken, särskildt det kungliga biblioteket i Warschau.

Intet svenskt offentligt bibliotek är så väl försedt med böc- ker, hvilka tillhört konung Sigismund II August, Sigismund III och hans son Carl Ferdinand, som Lunds universitetsbibliotek/ Kungl. biblioteket i Stockholm, som säkerligen ägt lejonparten af detta byte, har genom slottsbranden 1697 förlorat största delen däraf.

Hufvudparten af hvad Lund äger utaf böcker från krigsbytena har kommit dit genom Karl XI:s donation år 1684, då han inköpte och till Lunds universitetsbibliotek skänkte sin forne lärares, riks- rådet Gripenhielms, bibliotek. Detta bestod hufvudsakligen i fråga om böcker ur krigsbytet af dupletter från Kungl. biblioteket, hvilka Gripenhielm i sin egenskap af dess inspektor och som ett slags lön för denna tjänst 1661 erhållit regeringens tillstånd att taga, då landets finanser icke tilläto honom att för detta ämbete erhålla något »nytt och ordinarium Salarium».^

Hittills hade det nystiftade sydsvenska universitetet varit syn- nerligen torftigt utrustadt i afseende på bokskatter. Hufvudstom- men af dess bibliotek utgjordes af det gamla domkapitelsbiblio- vteket, som 1671 öfverlämnades till akademien, och som ännu till •en del finnes bevaradt, lätt igenkännligt på sina af tidens tand eller yttre åverkan illa medfarna band, vittnande om de oblida öden

^ o

•det genomgått.^ Ar 1669 sände Karl XI:s förmyndare 500 daler smt till inköp af böcker, hvilken penningsumma professorerna emellertid funno för godt att dela sinsemellan, en välkommen för- stärkning utan tvifvel af deras under dessa tider mycket klena löneförmåner, men för bibliotekets accession däremot en föga lycklig åtgärd. Biblioteksförhållandena blefvo ej nämnvärdt bättre under de närmast följande åren. Först genom Karl XI:s storar- tade gåfva äfvensom genom senare donationer kunde biblioteket

^ Jag räknar därvid icke det bibliotek, som konung Sigismund lämnat kvar i Sverige och 1621 kommit till Uppsala (jfr s. 14 ofvan).

^ Walde, Hur man sålde dupletter i forna tider, s. 211.

3 Om den fara, hvari det sväfvade under svensk-danska kriget 1643 — 45» se rnärmare nedan.

O. Walde. ,

34

blifva i stånd att fylla sin uppgift som ljusbringare vid denna den svenska kulturens nya utpost.

Frånsedt donationen af det Gripenhielmska biblioteket är det hufvudsakligen blott ännu ett till Lund doneradt bibliotek, som i större utsträckning innehållit krigsbyteslitteratur, nämligen den af riksrådet Melker Falkenberg år 1780 dit skänkta boksamlingen. Denna innehöll framför allt en stor del af det 1642 tagna Solmska biblioteket på Sonnewalde, äfvensom en och annan bok ur de böhmisk-mähriska biblioteken. Af dessa och andra krigsbytes- bibliotek hafva enstaka volymer äfven ur Magnus Gabriel de la Gardies och Johan Henrik Lidéns samlingar hamnat i Lund.

Under Gustaf Adolfs tid var det så godt som uteslutande för det allmännas behof, som det litterära krigsbytet reserverades, ehuru naturligtvis äfven då många bland generalerna och öfriga högre officerare eller andra konungen närstående personer fingo del däraf. Längre fram, isynnerhet under Karl X Gustafs och Karl XII:s krig, är det däremot icke så mycket staten, som fast- mera den enskilda företagsamheten bland officerarne och civiläm- betsmännen, särskildt herrarne i fältkansliet, hvilken skördar vinst af de i dessa krig tagna bibliotek och arkiv. Delvis beror nog detta därpå, att många af de offenthga biblioteken snart blefvo fyllda, så att någon möjlighet knappast fanns för dem att mottaga mera, helst genom de tagna bibliotekens likformighet en massa„ onödiga dupletter kommo att samlas på samma ställe.'' Men del- vis ligger orsaken nog också däri, att uppfattningen om böcker- nas värde och betydelse hos flertalet af de svenska officerarne undergick en förändring.

Jämsides med utvecklingen af Sveriges stormaktsställning steg också de högre ståndens lyxanspråk och känslan af deras skyl- dighet att låta denna landets högre politiska ställning motsvaras af ett rikare lefnadssätt med ökad representation.

I stället för de små, enkla, ofta från medeltiden härstammande gårdar, som de svenska adelsmännen hittills hade måst nöja sig med, läto de nu genom inkallade utländska arkitekter uppbygga ståtliga slott med rika utrymmen. Det hörde till ordningen, att häri äfven skulle finnas särskilda bibliotekssalar och dessa fyllas

' Se härom Walde, Hut man sålde dupletter i forna tider, s. 209 fF.

35

med böcker. Tidigare hade i den enklare adelsmannens hem bibeln och psalmboken varit tillräckliga för hans litterära behof, men med de ökade anspråken på högre kultur vidgades äfven hans fordringar på detta område. När det nu för mången var för dyrbart att inköpa ett bibliotek för att fylla de tomma prakt- gemaken i det nybyggda slottet, hvad var då naturligare än att han på det lättaste och bekvämaste sätt, som stod till buds, fyllde sina salar både med böcker, »contrafaiter», möbler och annat till- behör. Bytet stod redo, det gällde endast att taga. Och det togs. Det är oerhörda värden, som detta under tidernas lopp hemförda krigsbyte representerar, vare sig man beräknar det som penningvärde eller kulturvärde. Särskildt under 30-åriga krigets sista år och under Karl Gustafs polska och danska fälttåg fyller den svenska adeln på detta sätt sina nybyggda slott med krigs- byte, hämtadt från främmande land.""

Bland dem, som särskildt förstodo att profitera af de goda tiderna i hvad det rör sig om bibliotek och arkiv, vill jag endast nämna några få namn, Nils Brahe, Carl Gustaf Wrangel, Alexan- der Erskein, Erik Oxenstierna, Sten Bielke, Clas Rålamb, Magnus Gabriel de la Gardie, Schering Rosenhane, af hvilkas storartade bibliotek rester äro bevarade eller om hvilka närmare underrättelser varit att finna. Alla de hundratals personer, som kanske kommit öfver något fåtal böcker eller en enstaka arkivvolym, kan jag här ej närmare ingå på, utan sparar dem till den speciella framställ- ningen af de enskilda tagna bibliotekens och arkivens historia.

Af de enskilda svenska bibliotek, som innehållit större eller mindre delar af krigsbytena, hafva sedermera några införlifvats med offentliga samlingar, antingen i sin helhet eller delvis och då merendels på omvägar, andra hafva helt skingrats, åter andra äro fortfarande samlade på enskilda händer. Det förra är fallet med Magnus Gabriel de la Gardies bibliotek, åtminstone till största delen införlifvadt med universitetsbiblioteket i Uppsala, där äfven Clas Rålambs hufvudsakligen af polskt krigsbyte från Posen be- stående bibliotek hamnat, Sten Bielkes återfinna vi i Kungl. biblio-

^ Rättvisligen måste ju erkännas, att man under dessa dagar icke blott tog, utan äfven köpte böcker. Särskildt gäller detta Magnus Gabriel de la Gardie, hvil- kens på mångahanda sätt framträdande allmänna intresse för andlig odling i alla dess former är ett af hans mest sympatiska drag.

36

teket i Stockholm. Skingrade äro däremot Schering Rosenhanes rika samlingar med sina mängder af böcker från de polska jesuit- kollegierna i Thorn, Bromberg, Ostrog och Luzk. Man kan dock få en någorlunda god uppfattning om detta bibliotek genom de rester, som finnas häraf i nästan alla svenska offentliga boksam- lingar.

Så godt som spårlöst förloradt är däremot Axel Oxenstiernas och hans söners bibliotek, som bör ha innehållit byte dels från Preussen och Mainz under Gustaf Adolfs, dels från Polen under Karl Gustafs tid. Detta bibliotek såldes år 1732 under hand i Stockholm, och en stor del däraf gick till utlandet, särskildt gjorde den hessiske ministern von Stein rikliga inköp härur. Möjligtvis skulle man kunna vid noggranna undersökningar af biblioteken på kontinenten återfinna några spår af detta rika bibliotek. Katalogen däröfver är ju visserhgen bevarad, men af denna få vi inga upp- lysningar om böckernas proveniens.

Alexander Erskeins med mycken planmässighet sammanbragta bibliotek och arkiv, särskildt rikt på byte från Erfurt och Prag och väl äfven från andra håll, är också genom försäljning sking- radt. Äfven om dessa böcker sakna vi nu närmare underrättelser, ehuru vi visserligen också här hafva kataloger bevarade.

Genom de stora bokauktionerna vid slutet af 1600-talet och första hälften af 1700-talet hafva massor af krigsbyteslitteratur gått under klubban. Många af de då försålda böckerna hafva emellertid genom inköp till de offentliga samlingarne räddats från att helt försvinna, hvarigenom icke så få bidrag till de tagna bibliotekens historia kunnat bevaras åt forskningen.

En stor del af det tagna krigsbytet har säkerligen stannat på utländsk botten och sålunda aldrig hunnit Sverige. Många af officerarne i de svenska arméerna voro ju af främmande härstam- ning, dels tyskar, dels skottar och engelsmän. De bland dessa, hvilka ej uppgifvit sin nationalitet och öfverflyttat till Sverige, utan efter kriget återvändt till sina respektive hemland, hafva naturligtvis dit medfört det litterära byte de kunna hafva kom- mit öfver.

Likaså deltogo ju många af Tysklands suveräna furstar i krigen under Gustaf Adolfs tid och därefter på svensk sida. De

' BrefVäxling imellan Eric Benzelius och Gustaf Benzelstierna, 1791, s. 212.

37

delar af tagna bibliotek och arkiv, dessa förvärfvat, hafva väl senare i allmänhet öfvergått till de offentliga samlingarne i deras resi- densstäder. I den speciella framställningen nedan kommer en och annan dylik samling att upptagas till behandling.

Beträffande de i krigen för svenska statens räkning tagna arkiven öfverlämnades dessa, såsom ju äfven af instruktionen för fältsekreterarne framgår, i allmänhet till Riksarkivet i Stockholm. Hvad enskilda personer däremot kommo i besittning af ifråga om arkivalier, behöllo de naturligvis för egen del liksom de af dem tagna biblioteken; och de förra delade också i allmänhet de sena- res öde, när dessa enskilda samlingar genom försäljning sking- rades. I enstaka fall hafva dock arkiven blifvit åtminstone delvis bevarade, såsom fallet var med det Oxenstiernska på Tidö; biblio- teket blef, som vi sett, försåldt, men arkivet — de egentliga hand- skrifterna dock undantagna — stannade kvar på slottet och blef i senare tid inköpt till Riksarkivet. I denna samling funnos arki- valier i synnerhet från Mainz, Preussen och Polen.

Stundom var det icke så lätt att vid en uppdelning af krigs- bytet göra boskillnad mellan hvad som hörde till bibliotek och hvad som tillhörde arkiv och få hvartdera sändt till sin tillbörliga destinationsort här hemma. Så visar sig, att under Karl Gustafs tid en hel del ting, som rätteligen borde ha kommit till Riksar- kivet, i stället hamnat i det kungliga biblioteket. I ett rådsprotokoll från 1679 omtalas nämligen »åtskilliga skrifter som synas wara kombne ifrån Pryssen Pohlen och Danmark och intet höra till Bibliotequet uthan till Archivet», hvarför det hemställes till Kungl. Maj:t, om icke några personer, som förstå sig på sådana saker, kunde förordnas att skilja papperen från hvarandra och lämna kvar i biblioteket de som höra dit och låta förvara de öfriga i kansliets arkiv. ^ Genom bref till riksmarskalken grefve Stenbock ger också Karl XI befallning att så skulle ske, och att öfverhufvud- taget allt, som vore tjänligt i arkivet, också skulle dit öfverlämnas.^

Säkerligen torde mången göra sig den frågan, hvad det var för litteratur, som genom de tagna biblioteken tillfördes vårt land, om den i alla afseenden fyllde undervisningens och vetenskapens

' Kungl. Senatens protokoll 30 aug. 1679. (RA.) ^ Riksreg. 26 febr. 1680.

38

behof vid de lärosäten, dit den skänktes, eller om den tilläfventyrs härutinnan behöfde kompletteras. Härvidlag måste man göra en bestämd skillnad mellan de katolska biblioteken samt de prote- stantiska, isynnerhet de danska, boksamlingarna. En stor del af den i bibliotek af den förra typen befintliga teologiska litteraturen måste naturligtvis i dessa tider användas med största försiktighet vid ett protestantiskt lärosäte. Särskildt i jesuitkollegierna, där de mest finslipade vapnen i kampen mot kätteriet tillverkades, voro den katolska propagandalitteraturens alster i högre grad än annorstädes samlade, och öfverförd på svenskt område kunde denna litteratur knappast sättas i händerna på andra än dem, som ansågo sig vara kallade att vederlägga de katolska villomeningarna. För den oerfarna ungdomen var häri intet att hämta. ^

Från lärjungesynpunkt voro alltså de tagna samlingarne i hvad det gäller teologien af föga värde. Men äfven för lärarne torde denna del af de katolska biblioteken endast med en viss försiktighet ha upplåtits. I tider, då man vädrade kätteri i den allra obetyd- ligaste afvikelse från kyrkans ortodoxa ståndpunkt, var det ej rådligt att för den vetenskapliga forskningen i alltför hög grad utnyttja de litteraturmöjligheter, som dessa boksamlingar erbjödo. Endast i vissa mera neutrala vetenskaper kunde sådant ske i större utsträckning. De i dessa bibliotek rikligt förekommande klassiska auktorerna, kyrkofäderna, de historiska urkundspublikationerna, naturvetenskapliga och medicinska verk lämnade säkerligen i många fall åt våra svenska forskare ett godt handtag i deras vetenskap- liga arbete.

Den juridiska litteraturen var äfven i öfverflödande myckenhet representerad i dessa bibliotek. Man finner nu i svenska sam- lingar, särskildt i Uppsala, där framför allt Mainzbytet varit rikt på dylik litteratur, en mängd olika upplagor af Dekretalerna, Corpus iuris och alla dessa bekanta kommentatorer af den romerska och kanoniska rätten, o. s. v. i oändlighet. Att ett liknande täm-

^ I allmänhet torde nog den studerande ungdomen fått hålla sig till sina be- stämda kurs- och läroböcker; den vetenskapliga litteraturen inom biblioteken var hufvudsakligen afsedd för lärarnes behof. Formell rättighet att begagna biblioteket skatter erhöllo dock åtminstone Uppsalastudenterna tämligen snart. I en kanslers resolution från år 1627 befallde nämligen Johan Skytte, att »studiosi skulle admit- teres til bibliotecet att läsa bonos authores». (Konsist. protokoll 26 maj 1627 aflr. i Annerstedt, Upsala univ:s hist., Bihang i, 293.)

39

ligen onyttigt öfverflöd af dylika arbeten äfven förekom i andra svenska bibliotek, visar ett bref från Gustaf Benzelstierna till bro- dern Eric Benzelius, hvari han på tal om inköpet af en del mo- derna vetenskapliga verk till Kungl. biblioteket i Stockholm 1733 framhåller sin tillfredsställelse härmed, »så att vi där en gång måge få något annat, än Jason Magnus och Bartolus^ hvaraf vi hafva hela hästelass ».^ Frånsedt ett eller annat exemplar af ur- kundspublikationerna, torde väl i stort sedt hela denna mängd af juridisk litteratur hafva varit tämligen utan betydelse i ett svenskt bibliotek.

Vi hafva sålunda funnit, att de katolska biblioteken i vissa fall visat sig otillräckliga, när det gällt att fylla den svenska veten- skapens litteraturbehof, och att särskildt saknaden af lämplig teolo- gisk litteratur varit kännbar. Detta framgår äfven vid ett närmare studium t. ex. af de äldre akademiska konsistorieprotokollen i Uppsala, där man vid flera tillfällen framhäft bristen på teologisk litteratur. Så uttalas i protokollet för den 19 oktober 1631 som ett önskemål, att »Catalogus generalis Librorum öfversåges på thet the böcker, som ännu fattas, såsom Lutheri, Melanthonis etc. och eljest uthi huar Facultate för sigh antecknades och hit till Biblio- theket förskaffades».^ Men ännu nära 10 år därefter är ingenting åtgjordt i saken, ty på kanslern Johan Skyttes förfrågan i novem- ber 1640, om biblioteket förkofrades, svarades bl. a., att »Auctores Lutherani ändtligen skulle inköpas, emedan inga af dem förr fin- nas, såsom Augustinus, Hunnius, Chemnitius, Osiander, Centurise Magdeburgenses, Gerhardus, Formula Concordiae etc.».'^ Nu tycks man emellertid verkligen gripit sig an med inköpen af denna litteratur, ty större delen af de som saknade angifna böckerna åter- finnes i accessionskatalogen för åren 1641 — 48.^

Bland de vetenskapligt sedt värdefullaste förvärfven torde de danska biblioteken ha varit såsom tillhörande ett folk med samma religion som vårt och äfven i öfrigt med en nära besläktad and-

^ Mayon Jason och Bartolo de Sassoferrato, de bekanta medeltida rättslärda, hvilkas vidlyftiga kommentarer till Corpus iuris vi finna i många upplagor i svenska boksamlingar, som innehålla större delar af krigsbyteslitteratur.

^ Brefväxling imellan Eric Benzelius och Gustaf Benzelstierna, 1791, s. 132.

3 Akadem. konsistoriets protokoll i Uppsala universitets arkiv. Konsist. prot. 19 nov. 1640. Jfr Annerstedt, Upsala univ.-bibhs hist., s. 17.

s Bibi. arkiv. K. 4, s. 103 ff.

40

lig odling. Många af den kulturellt synnerligen högtstående danska adelns medlemmar hade under 1 500-talet och början af 1600-talet med synnerlig flit och omtanke på sina herresäten sam- lat rika bibliotek, innehållande den äldre och nyare vetenskapliga litteraturens bästa arbeten. Äfven bland det högre prästerskapet och bland akademiens professorer funnos många, som trots böc- kernas relativa dyrhet lyckats åvägabringa icke så obetydliga bok- samlingar.

Frånsedt något enstaka bibliotek, t. ex. Aarhusbiskopen Mör- ten Madsens förut nämnda af Torsten Stålhandske under kriget

o

1643 — 44 tagna och af hans änka till Abo universitet donerade boksamling, kommo dessa stora danska bibliotek först i slutet på 1600-talet eller senare att införlifvas med våra offentliga boksam- lingar, andra äro fortfarande i enskild ägo. De spelade alltså icke någon roll för vårt andliga lif under den första hälften af 1600-talet. Senare torde emellertid dessa bibliotek varit af stor betydelse och ha säkerligen flitigt användts. I dessa samlingar var ju äfven den teologiska litteraturen kärkommen med sin rike- dom på skrifter af Luther, Melanchton och andra af reformations- tidens store, och i andra vetenskapsgrenar, exempelvis Nordens historia, funnos häri många värdefulla och för forskningen nöd- vändiga publikationer, Saxo, Vedel, Krag, Huitfeld, och andra för- fattares skrifter. Öfver hufvud fanns i dessa danska bibliotek Västeuropas historia och allmänna litteratur mera fylligt represen- terad än i det öfriga litterära krigsbytet. Särskildt gäller detta den engelska litteraturen, hvilken nästan alldeles saknades i de katolska biblioteken från Tyskland, Polen och Österrike. Äfven härutinnan bildar alltså tillskottet af de danska biblioteken i våra svenska samlingar en värdefull komplettering till de i andra land tagna.

Att dock äfven dessa danska bibliotek innehållit litteratur, som icke i allo ansetts så förträfflig, här då närmast bestående i smädeskrifter mot Sverige o. d., är tämligen säkert. Man frågar sig, hur dylik litteratur i allmänhet behandlats, om den utsöndrats och förstörts eller möjhgen förvarats i »giftskåp», såsom fallet är xned visst slags litteratur i moderna bibliotek. Att man i le- dande kretsar haft sin uppmärksamhet riktad härpå och diskuterat medlen att oskadliggöra dylik litteratur, visar ett rådsprotokoll

41

från år 1663, hvari statssekreteraren Gripenhielm, som äfven var kungliga bibliotekets inspektor, förhörde sig hos rådet, huru han skulle förhålla sig med böcker i biblioteket, hvilka »innehålla antingen pasquiller eller andra förargelige saker som mehra kunna för- arga dhem, som der läsa vthi än giöra til någon Vpbyggellse, om dhe icke måge tagas der vth och kastas på elden»/ Sannolikt är det just ett danskt bibliotek, som gifvit anledning till denna förfrågan, ty den stora Ulfeld-Seefeldska samlingen hade just för ett par år sedan blifvit uppförd från Skåne och införlifvad med kungliga biblioteket, och det var dessa samlingar, som man nu var i färd med att ordna och katalogisera.

Rådets resolution blef, att Gripenhielm fick anmodan att göra räfst med dylika böcker och förstöra dem, då sådana »inthet tiäna vthi Bibliotheket». Frågan är, om detta beslut blifvit satt i verket, och i så fall i huru stor utsträckning förstörelsen ägt rum. Käl- lorna lämna tyvärr härom ingen upplysning, ej heller om dylika försiktighetsåtgärder tillgripits på andra håll, exempelvis vid bibho- teket i Uppsala.

Hårda omdömen hafva fällts om den af svenskarne så hän- synslöst iscensatta utplundringen af bibliotek och arkiv i fiende- land, omdömen som i mångt och mycket äro berättigade. Men att enbart fälla förkastelsedom däröfver med fullständigt bortseende från de goda sidor detta tillvägagångssätt för visso haft, torde vara att se saken från en alltför trång synvinkel. I många fall hafva dessa litterära skatter i svenska samlingar gjorts tillgängliga och ställts i forskningens tjänst på ett vida liberalare sätt än fallet skulle varit, om de fått stanna på sina ursprungliga förvaringsorter. Här- till kommer äfven, att många af de tagna biblioteken och arkiven i vårt land, som ju hittills på det hela taget lyckligt undgått fientlig invasion, säkerligen funnit en vida tryggare tillflyktsort än de skulle haft på andra håll. Det i Sverige traditionella uttrycket om dessa plundringar, att vi »räddat» skatterna, bör kanske icke tagas enbart ironiskt. Särskildt i fråga om Polen torde man kunna påstå, att tack vare denna systematiska utplundring af bibliotek och arkiv massor af för dess politiska och litterära historia värde- fulla böcker och arkivalier räddats från den förintelse, som med

' Rådsprotokoll 8 april 1663. (RA.)

42

säkerhet skulle hafva drabbat dem under den senare krigstiden i sammanhang med Polens upplösning och slutliga sorgliga öde.

Framför allt får man vara våra fäder tacksam därför att de i motsats till så många andra verkligen sökt tillvarataga och icke rått förstöra och fördärfva dylika skatter. Oss, deras efterkom- mande, påhvilar den förpliktelsen att göra de räddade skatterna kända och bringa deras rika innehåll i dagen. I efterföljande undersökning har författaren härutinnan sökt draga sitt strå till stacken med några förarbeten till en rekonstruktion särskildt af de tagna biblioteken, ett mål, till hvars förverkligande de svenska biblioteksmännen borde ställa som sin uppgift att hvar i sin stad bidraga. Härigenom skulle vi kunna afplana någon del af den skuld, hvari vi stå till de land, hvilkas storslagna kulturella in- tressen möjliggjort dylika biblioteks bildande, och hvarförutan vi, den svenska vapenlyckan till trots, aldrig kunnat som svensk egen- dom få räkna dessa litterära samlingar, hvilka för vårt lands and- liga odling under århundraden varit af oskattbart värde.

FÖRSTA KAPITLET.

Riga och Mitau.

Sedan Gustaf II Adolf i början af år 1621 efter fåfänga för- sök att skapa en varaktig fred med sin frände konung Sigismund uppsagt det tre år tidigare ingångna stilleståndet med Polen, var eröfringen af Lifland med dess hufvudstad Riga, den rika handels- metropolen vid Duna, hans närmaste mål i det nya kriget. Be- sättandet af denna stad var den nödvändiga förutsättningen för besittningen af Lifland. Provinsens sympatier voro i stort sedt på svenskarnes sida, af hvilka den väntade befrielse från polac- kerna och särskildt från den i deras släptåg inträngande katolicis- men med dess banérförare jesuiterna. Endast Riga intog en mot Gustaf Adolfs planer afvisande hållning, märkvärdigt nog för öfrigt, då den var en af de tyska städer, där Luthers lära tidigast hållit sitt intåg och där den ännu med seghet höll sig fast, trots en stark katolsk motagitation. Motståndet mot den svenske konungen var af helt och hållet politisk natur. Inom den polska feodalstaten intog den mäktiga handelsstaden en privilegierad ställning, spelade där nästan rollen af en fri riksstad, och den fruktade att under en stat med en kraftig konungamakt som Sverige få denna frihet alltför starkt beskuren.

Sedan Gustaf Adolf i juni 1621 med den svenska flottan under Carl Carlsson Gyllenhielm afspärrat Riga från förbindelsen till sjöss och med landthären, understödd af de från Estland kom- mande finska regementena under Jakob de la Gardies befäl, afskurit möjligheten till undsättning, började en långvarig belägring, som först i september resulterade i stadens underkastelse. Den 16 september intågade den svenske konungen i Riga. Mot stadens invånare visades största mildhet och skonsamhet, Gustaf Adolf

44

uppträdde gent emot dem som befriare, ej som eröfrare. Stadens gamla privilegier bekräftades, den enskilda äganderätten respekte- rades. Endast sådan egendom, som tillhört polske konungen och jesuiterna, ansågs förverkad och indrogs under svenska kronan.^

Äfven i andra afseenden fingo jesuiterna känna trycket af den svenske konungens starka hand. Redan samma dag, som Gustaf Adolf höll sitt intåg, aflät han en skrifvelse^, hvari de för- ständigades att »mit ihrem sack vndt Pack» begifva sig utur sta- den i sällskap med andra högtstående katoliker. De fingo dock af konungen lejd, och en säker konvoj ställdes till deras förfogande för att ledsaga dem till Littauen, där de i jesuitkollegiet i Wilna funno en tillflyktsort, och dit redan i förväg, innan belägringen börjat, flera kollegiets medlemmar hade lyckats rädda sig jämte en del af sin egendom.^ Största delen af denna blef dock seg- rarens byte. De af jesuiterna innehafda kyrkor och kloster öfver- lämnades åt luteranerna; den öfriga fasta och lösa egendomen lades under kronan med undantag af en del gods, hvarom jesui- terna legat i tvist med staden, och som nu återgick till denna. Riksskattmästaren Jesper Mattsson Kruus, som strax därefter ut- nämndes till Rigas förste svenske guvernör, fick order att låta beslag- taga all lös egendom i jesuitkollegiet, däribland äfven biblioteket, och upplägga ett inventarium däröfver, äfvensom aftvinga fäderna alla gåfvo- och köpebref på klostergods och inkomster, vid äfventyr att deras aflard eljes förhindrades.

Med beslaget af Riga jesuitkollegiums bibliotek inledes i det svenska biblioteksväsendets historia en ny period, som sträcker sig öfver en tidrymd af nära ett århundrade, hvarunder flera

^ Konungens skrifvelse till rådet 17 sept. 1621 (Riksreg.).

^ Ihr Kon. Mayt. gegebenes sicher geleidt den Patris Jesuitarum auch Polnischer vndt allerseits Nationen in Riga, vndt auffm Schlosse daselbst sich verhaltende e Ciuitate et arce Rigensi cum potestate abeundi, Riga 16 sept. 1621 (aftryckt hos E. H. J. Lundström, Bidrag till Livlands kyrkohistoria, Bil. i, s. 215).

3 Hallenberg, Gustaf Adolfs historia, Bd 4, s. 977.

^ Memorial för skattmästaren Jesper Mattsson Kruus, Riga 19 sept. 1621 (Riksreg.).

Till dett 8. Skole de låtha Confiscere allt hwadh som i Jesuiter Klöst- rett finnes, både till Boskap, Spannemål, höö vi^edh, Böker och allehanda bohagh, och K. M:tt deropå sedann een wiss Rulla gifwa. De skole och låthe Jesuiterne ifrån sigh gifwe hwad breef och beskedh de på Chloster Godz och inkompster hafwe, så frampt de Qwarter wele niute och frij passasie herifrån bekomme.

45

hundra större och mindre bibliotek helt eller delvis göras till svensk egendom. Den i Riga tagna samlingen var till storleken ej bland de allra mest betydande, då kollegiets verksamhet var relativt ny, tidvis afbruten och föga uppmuntrad af stadens invånare/

Jesuiternas tillvaro i Riga daterar sig från den 7 mars 1583. Redan föregående år hade Stefan Batory under sin vistelse i sta- den, där protestantismen hittills haft en säker borg, tilltvingat sig af rådet öfverlämnandet af tvänne stadens kyrkor, Jakobs- och Maria Magdalenakyrkan, för katolsk gudstjänst jämte ett intill den sistnämnda liggande cistersienserkloster med tillhörande byggna- der. Det var konungens bestämda afsikt att använda detta till bostad åt ett påtänkt jesuitkollegium, hvilket också följande år trots stadens motstånd blef verklighet.^

Till en del rekryterades den nya anstalten af den från Sverige utdrifna sista återstoden af de i Stockholm verkande jesuiterna^ till hvilka äfven den beryktade Klosterlasse senare slöt sig. Vid Gustaf Adolfs eröfring af Riga var denne ännu i lifvet, och de jesuitiska källorna förmäla, att konungen i smädliga och skymfande ordalag skulle hafva tilltalat den gamle, som dock på ett värdigt sätt förstått att gifva svar på tal."^

Tack vare ett rikt understöd af den polske konungen kunde det nystiftade kollegiet med kraft upptaga kampen för det and- liga återeröfrandet af Lifland, trots den mer eller mindre öppet visade oviljan från den varmt protestantiska stadens myndigheter. Denna ovilja gjorde också, att jesuiterna under Stefan Batorys sista regeringsår fördrefvos från Riga i sammanhang med den s. k. kalenderstriden, men de återvände snart under Sigismund, som var deras trogne hjälpare mot staden, och tack vare hvilken de lyckades tillkämpa sig allt större rättigheter. Med Gustaf Adolfs eröfring af Riga blef dock en damm satt för deras verksamhet.

^ Tyvärr har jag ej kunnat utförligare behandla Rigabibliotekets historia, då ett arbete öfver detta ämne sedan en tid tillbaka förberedes af annan forskare, D:r Isak Collijn, och jag icke velat gå hans undersökningar i förväg. Jag har därför endast begagnat de flyktiga anteckningar jag vid något tidigare tillfälle gjort, öfver- lämnande den utförligare historiken öfver biblioteket åt Collijn, som i fråga härom torde hafva prioritetsrätt.

^ Mettig, Geschichte der Stadt Riga, s. 265 ff.

3 Celse, a. a., s. 16.

^ CORDARA, Historia societatis Jesu, P. 6, Koma 1750, s. 295.

46

Om något annat bibliotek utom jesuitkollegiets blifvit taget i Riga, är ej kändt. Med jesuiterna följde i landsflykten några högtstående katoliker. Sannolikt har väl bland deras bohag jäm- väl funnits en del böcker, som delat öde med öfrig herrelös egen- dom. De svenska myndigheterna läto anställa undersökningar efter sådana och Rigaborna själfva uppmanades att hos ståthål- laren göra anmälan om dylika kaduker, som upptäcktes.^ Dessa utdelades i stor utsträckning bland konungens omgifning. Så skrifver Gustaf Adolf till den nyutnämnde guvernören, Jesper Mattsson, att han beviljat öfverstarne och några af hoftjänarne, däribland hofpredikanten doktor Johan Bothvidi och lifläkaren, doktor Jacob Roberthonius, några af de kaduker, »som wthi Riga stad oss och Chronan äre tillfaldne», och tillhåller guvernören, att han dem »för sin discretion och effter som hwar kan hafwa förtient tilldeelar och bekomma låther».^ Äfven utlofvar han åt bröderna Svante och Axel Baner hvad dem bäst behagar af det, som ännu ej är bortskänkt.^

Genom undersökning af dessa personers bibliotek, därest de vore bevarade, skulle man möjligen kunna få svar på frågan om i dessa kaduker äfven böcker ingått. Hvad som ännu på 1800- talet återstod af Svante Banérs bibliotek förvarades på släktens tidigare stamsäte, Djursholm, men försåldes 1876, därvid största delen af böckerna kom att hamna i den kände samlaren Christian Hammers bibliotek. Ar 19 14 uppdöko i marknaden flera af dessa från Hammers bibliotek härstammande Banérböcker ånyo, efter att hafva varit i annan enskild ägo under mellantiden. Några af dem inköptes för Uppsala universitetsbibliotek. Af dessa Svante Banér fordom tillhöriga böcker funnos ett par med Rigapro veniens. Så hade t. ex. Waremundus de Erenberg, Meditamenta pro foede- ribus, tryckt i Frankfurt 1619, hvarmed tvänne andra arbeten voro sammanbundna, inskriften »Ex BibUotheca loannis Koken Rigens. Liuonj. Emptus Coloniae. ... 1621». Samme ägare var antecknad

' Cronholm, Sveriges historia under Gustaf II Adolphs regering, i, s. 398. " Gustaf Adolf till Jesper Mattsson Kruus 8 dec. 1621 (Riksreg.). 3 Skrifvelse af 22 dec. 1621 (Riksreg.). Se Catalogue de la bibliothéque Hammer, T. i — 7 passim.

47

på tvänne andra arbeten/ Kunna möjligen dessa böcker vara minnen från Svante Banérs kaduker i Riga eller äro de inköpta senare under hans vistelse i denna stad som dess guvernör åren 1626—28?

Doktor Johannes Bothvidi efterlämnade vid sin död som bi- skop i Linköping 1635 en ej obetydlig boksamling. EnUgt öfver densamma uppgjord katalog innehöll den 282 nummer.^ Med tämlig säkerhet kan man våga påstå, att ibland dessa många fun- nos, som kunde räknas som krigsbyte, konung Gustaf Adolfs gåfva till sin högt värderade hofpredikant, hvilken deltog i fält- tågen ända till sin biskopsutnämning 1630. Men det är omöjligt att nu afgöra, hvilka arbeten som haft en sådan proveniens, då katalogen ingenting uppgifver härom och bibliotekets senare öden äro okända.^ Sannolikt har både jesuitkollegiet i Riga och de 1626 tagna preussiska biblioteken lämnat många bidrag till Both- vidi boksamling. Enligt anteckning i slutet af katalogen delades boksamlingen mellan Bothvidi bägge söner, Samuel och Noach, sedermera adlade under namnet Örn, och en viss Noréus, antag- ligen biskopens måg. Hvar böckerna sedan hamnat, är åtminstone för närvarande obekant. Om Roberthonius efterlämnat något bibliotek och hvar detta i så fall tagit vägen, känner jag ej. Af Axel Banérs bibliotek skänktes en stor del till Linköpings dom- kyrka"^, men i det nuvarande stiftsbiblioteket i Linköping finnas i denna donation inga böcker med Rigapro veniens.

Inventeringen af det i Riga tagna jesuitbiblioteket har sanno- likt varit öfverlämnad åt Johannes Bothvidi. Det är nämligen denne, som följande år i Stockholm öfverlämnar detsamma åt pro- fessor Lars Walhus, dåvarande rektor för Uppsala akademi, till hvilken konungen skänkte biblioteket. Vid hvilken tid det öfver- sändts till Sverige, om det skett redan på hösten 1621 eller först

^ I Catalogue de la bibliothéque Hammer har jag vid ett tiotal böcker fun- nit Johan Kockens namn bland äldre ägare.

^ Catalogus librorum piae memorias Doctoris Johannis Bothvidi (tryckt i Hand- lingar rörande Skandinaviens historia, 26, s. 353 — 372).

3 Samlingen innehåller hufVudsakligen teologi och klassiska författare. Sär- skildt äro kyrkofäderna väl företrädda. Katalogen öfver biblioteket är ett värde- ringsinstrument med utsatta priser och har tydligen varit använd för bouppteckning och arfskifte.

'* Se närmare nedan.

48

följande år, har ej af källorna kunnat utrönas. I november 1621 utfärdar konungen ett pass för en person, som skulle skickas öfver från Riga till Stockholm med några kistor/ Kanske hafva dessa kistor bland andra saker äfven innehållit biblioteket. Säkert är endast, att det i slutet på följande år öfverlämnades till Uppsala akademi, enligt hvad ett i universitetsbiblioteket bevaradt inven- tarium därom närmare upplyser.^ Enligt denna katalog uppgick biblioteket till 893 arbeten utom 61 nummer »oinbundna materier». Denna sista afdelning innehåller flera arbeten i ett ganska stort antal exemplar, antagligen förlagsartiklar. Sålunda finnes däri- bland en Kurtzer Bericht vom Ablass i 24 exemplar; Instructio patribus familias inserviens Georgii Schonfels i 25 exemplar. Dessutom förekommer ett säkerligen af jesuiterna beslagtaget patent med titeln Der Bapst ist der Antichrist i 44 exemplar.

Utom böckerna upptager denna katalog en samling husgeråd, altarkläden, dyrbara täcken m. m., samt tenn- och mässingskärP, tydligen tagna vid samma tillfälle och med biblioteket öfverläm- nande till akademien.'^ Större delen af dessa dyrbarheter har sedermera försvunnit, men delvis synas de hafva öfverlämnats till kyrkorna omkring Uppsala. När bibliotekarien Schiitz år 1682 tillträdde sin plats, lät han i konsistorium förhöra sig om hvart

Pass för Hans Winschench när han till Landz kommer så och frij fordrn- skap för kisterna han med sigh hafuer, till Stockholm föhra skall (Riga 5 nov. 1 62 i; Riksreg.).

^ Thesse effterskreffne . . . haffwer H. K. M:t wår allernådigste [Herjre och Konungh ifrå Jesuiternes Kloster j Rijgha och hijt till Upsala Academia nådigst förordnat och hänne här medh begåffwat, efter som högstb:te K. M:tz Konunglighe hoffpredikant, ährewördighe och höghlärde Doctor Johannes Bothwidi them in No- vembri Månat åhrs 1622 vthi Stockholm sådant alt Academise Upsaliensis Rectorj Doctorj Laurentio Olaj Wallio theolog. Professori, inwenterade. (Handskr. U. 271 i UB.)

5 Denna del af inventariet är aftryckt i Annerstedt, Upsala univ.-bibhs historia, s. 82 — 84.

En katolsk kyrkbok från S. Jakobs kyrka i Riga åren 1582 — 1621, som nu finnes i Uppsala (under signum H. 145), härstammar tydligtvis från samma dona- tion. S. Jakob var en af de två kyrkor, som upplåtits åt jesuiterna. Andra delen, dopboken, inledes med följande meddelande: »Sequuntur Nomina baptizatorum ac Parentum, nec non et Patrinorum, iuxta prgescriptum Concilii Tridentini, huic libro ascribi coepta, postquam Rigenses templum S. Jacobi per uim R. R. Patribus Soc^is Jesu ereptum, mandato S. R. M^is ac totius Regni, Sacerdoti Seculari Catholico restituissent. Anno Domini 1590. die 26 Junii«.

49

dessa saker tagit vägen. Ingen visste emellertid någonting därom utom Olof Rudbeck, som meddelade, att han som en dröm mindes »af salig Loccenio eller Laurentino vara berättadt, att socknarne häromkring fått däraf mässestakar»/

Hela katalogen är skrifven af en och samma hand, obekant hvilken. Den är tydligen renskrift af ett äldre, nu förloradt kon- cept. Detta framgår bl. a. däraf, att vid afskrifningen, åtminstone på ett ställe, genom felskrifning en del af en boks titel blifvit förd till näst följande arbete.^ Äfven stilens genomgående prydlighet och enhetlighet vittnar om att vi hafva en renskrift framför oss och ej en direkt efter böckerna gjord katalog.

Sannolikt härstammar detta inventarium från tiden omkring år 1627, enär tydligen dessförinnan något sådant ej blifvit upp- gjordt. Den 26 november 1626 nämner Johannes Bureus i sina anteckningar^, att han tillskrifvit Laurentius Wallius om »Register på Bibliotheket i Vpsala, som var komit ifrå Stockholm och Righa». Tydligen hade konungen påmint sig saken i sammanhang med de nyss från Preussen hemsända nya biblioteken, hvilka Bureus några dagar tidigare hade erhållit i uppdrag att inventera.

Öfver hufvud synes detta Rigabibliotek icke hafva tilldragit sig någon större uppmärksamhet. Ännu femtio år efter dess hit- komst kunde man i Uppsala till och med betvifla dess existens. I den 1678 uppgjorda förteckningen öfver bibliotekets instrument och kataloger, hvilken antagligen är skrifven af den då vid biblio- teket tjänstgörande Harald Wallerius"^, finnes äfven den i det före- gående nämnda katalogen öfver Rigaböckerna med tillägget, »men man icke wist wet om de äre hitkomne eller icke».

Allra sist i inventariet öfver krigsbytet från Riga finna vi en af annan hand gjord men ungefär samtidig anteckning af följande lydelse: »Thenne Cathalogus på böcker, Kåppar, messing, Then, som then här i bokstafwen finnes, besannar sig af original slåttz- kyrkiobokenz ifron Stockholm folio 161, hwarest annoterat står en

' Annerstedt, senast a. a., s. 56.

^ Så finnas s. 15 tvänne arbeten, Consideratio vitse Christi et S. Marige Ger- manicé ä Ludovico de Ponte tractata och Homeri Ilias, där de här spärrade orden i katalogen felaktigt äro satta som del af det senare arbetets titel.

3 Samlaren 1883, s. 102.

^ Annerstedt, senast a. a., s. 84, där förteckningen är aftryckt.

O. Walde. a

50

Berättelse om the böcker, som kommo 1622 ifron Rijga, som hwar ibidem läsa och see kan, thet man alenast p. m. här antäckna willat». Därpå följer af ännu en annan hand: » Collationerat i Ups. den 3 Novemb. A:o 1683». Denna sista anteckning syftar på den afskrift, som bibliotekarien Schiitz låtit göra och som han bifogar sin anklagelseskrift af den 27 januari 1684 mot konsisto- rium och särskildt mot Olof Rudbeck/

Utom Uppsala har jag endast påträffat några få böcker från jesuitkollegiet i Riga, och äfven dessa torde urspungligen hafva kommit härifrån. Troligtvis hafva de varit dupletter och som sådana blifvit biblioteket på ett eller annat sätt afhända. Dylika utmönstringar blefvo tidigt satta i system, då mängden af dubbel- exemplar redan genom de under Gustaf Adolfs tid hitkomna krigs-

o

bytesbiblioteken vardt oroväckande stor. Ar 1639 beslöto där- för de akademiska myndigheterna att man för sådana dupletter skulle tillbyta sig arbeten, som förut saknades i biblioteket.^ Sannolikt är det af denna anledning, som ett nu i Lunds universi- tetsbibliotek befintligt arbete från jesuitkollegiet i Riga år 1643 öfvergått i enskild ägo, nämhgen Problemata Aristotelis ac philo- sophorum medicorumque complurium, tryckt i Frankfurt 1 549. Denna bok har den 20 februari 1643 i Uppsala förvärfvats af Edmund Figrelius, sedermera adlad under namnet Gripenhielm och mest bekant som Karl XI:s lärare. Med hans bibliotek har boken kommit till Lund.

I Linköping finnas ett par böcker från jesuitkollegiet i Riga, Melchior Canus, Loci theologici, Kölnupplagan 1574, och Fran- ciscus Turrianus, Contra centuriatores Magdeburgenses, Kölnupp- lagan 1573. Den första af dessa har anteckningar af Eric Ben- zelii d. y:s hand och har säkerligen med hans bibliotek kommit till Linköping. Af ett tredje arbete i Linköping, Wittenberg- upplagan 1568 af Luthers verk, har åttonde delen tillhört jesuit- kollegiet i Dorpat och antaghgen med Rigakollegiets böcker kom- mit till Sverige. Äfven i Kungl. bibHoteket finnes ett arbete ur Dorpatkollegiets bibhotek, Bartolomeus Scultetus, Gnomonice de solariis, tryckt i Görlitz 1572. En i Basel 1561 tryckt Homerus-

^ Annerstedt, Upsala univ.-bibl:s historia, s. 41 o. 82.

^ Konsist. protokoll 23 okt. 1639. — Liknande beslut fattades äfven 1644 enligt protokoll 5 juni.

51

upplaga i folio har tillhört jesuitkollegiet i Riga, till hvars äldsta accessioner den antaghgen hör, då den redan 1584 varit i dess ägo. Äfven denna bok finnes nu i Kungl. biblioteket. Detta lilla fåtal arbeten äro de enda minnena i svenska samlingar af Gustaf Adolfs första med krigets rätt tagna bibliotek om man frånser Uppsala, där hufvudparten är bevarad och där alltså de viktigaste bidragen till dess historia äro att söka.''

Sedan i september 1621 förhållandena i Riga blifvit ord- nade och en säker svensk besättning där inlagd, flyttade Gustaf Adolf fälttåget öfver till Kurland, där hertigarne Fredrik och Wilhelm, söner till Gotthard Kettler, tyska ordens siste här- mästare och den förste hertigen af Kurland, efter faderns död 1587 fört regeringén under polsk öfverhöghet. Landets försvarsan- ordningar befunno sig i ett föga , tillfredsställande skick. Hufvud- staden, Mitau, gaf sig så godt som utan motstånd och den 3 ok- tober 1 62 1 höll den svenske konungen sitt intåg däri. På slottet förvarades det lifländska härmästararkivet, hvilket af Gotthard Kettler vid tyska ordens upplösning blifvit flyttadt hit från Wen- den. Detta värdefulla arkiv lade Gustaf Adolf beslag på och lät öfversända detsamma till Stockholm, där de ännu befintliga res- terna bilda en ej oväsentlig del af Riksarkivets samling Extranea. Att närmare bestämma datum för dess öfversändande har ej varit möjligt. Säkerligen har konungen fört detsamma med sig vid sin återfärd till Riga, hvarifrån det väl antagligen fått . göra det i denna stad tagna litterära krigsbytet sällskap på resan öfver Öster- sjön. Sommaren 1622 äro arkivalierna från Mitau komna till Sverige. Sekreteraren i Riksarkivet, Peder Månsson Utter, som då hade närmaste vården öfver denna institution, skrifver nämligen den 2 augusti 1622 till rikskansleren Axel Oxenstierna och med- delar, att han gjort en första mönstring af de nykomna skatterna, hufvudsakligen de däri ingående pergamentsbrefven.^ Till om-

^ Smärre bidrag till bibliotekets historia äro att hämta ur kollegiets i Riks- arkivet befintliga räkenskapsböcker, »Libri duo rationum Collegii Rigensis», om- fattande åren 1592 — 1621. Det viktigaste af deras innehåll, äfven beträffande dona- tioner till biblioteket, inköp och inbindning af böcker m. m., är aftryckt i Schir- RENS Verzeichniss livländischer Geschichts-Quellen, Dorpat 1861 — 68, s. 168—70.

^ Brefvet aftryckt bland bilagorna.

52

fånget var det hemförda arkivet ej så obetydligt, då det enligt samma källa fyllt tre kistor och två tunnor/ En omkring midten af i6oo-talet uppgjord förteckning däröfver upptager närmare 1 100 nummer.^

Antagligen har väl på slottet i Mitau äfven funnits ett biblio- tek, men om detta fått dela arkivets lott, framgår ej af källorna. I Uppsala universitetsbibliotek finnes ett arbete, som tillhört Gott- hard Kettler, och som möjligtvis tagits vid detta tillfälle. Det är ett exemplar af Daniel Hermannus, Stephaneis moschovitica, tryckt i Danzig 1582 och bundet i ett vackert dedikationsband. Boken har följande skriftliga tillägnan: »Illustrissimo Principi ac Domino, Domino Gothardo Dei gratia, in Liuonia: Churlandia et Semigalia Duci etc. Domino suo clementissimo sese demissé commendat huius Stephaneidos Autor». Denna bok har dock ej kommit till Upp- sala med Rigabytet utan har ännu 1774 varit i enskild ägo enligt anteckning af den dåvarande innehafvaren Carl Aurivillius. Då Mitau vid två olika tillfällen efter 1621, nämligen 1658 och 1701, blifvit besatt af svenskarne, är det omöjligt att utan andra bevis afgöra om vid något af dessa tillfällen den nämnda boken blifvit tagen ur Mitaus slottsbibliotek eller om den till äfventyrs på andra vägar sökt sig till Sverige.

^ En stor del af innehållet i detta arkiv finnes förtecknad i Schirrens a. a. och i HiLDEBRAND, Die Arbeiten fur das liv-, est- u. kurländ. Urkundenbuch im Jahre 1875/76, Riga 1877.

^ »Förteckningh uppå dhe skriffter och documenter som bleffwe tagne uthi Mitow åhr 1621», aftryckt hos ScHlRREN, a. a.: s. 127 — 157.

ANDRA KAPITLET.

Preussen 1626.

En af de sista dagarne af juni 1626 nalkades en svensk flotta, med fraktfartyg och allt 150 segel stark, staden Pillau vid inloppet till Frisches Hafif. Ombord befann sig Gustaf Adolf med en här på ungefär 14000 man stridsvana trupper, med hvilka han hoppades kunna besätta de viktiga Weichselmynning- arne för att därigenom möjligen tvinga konung Sigismund till fred. Pillau, som är nyckeln till Haffet och därmed äfven till de däri utfallande grenarne af Weichseln, tillhörde kurfursten af Bran- denburg, Gustaf Adolfs svåger, men hvarken släktskapen eller några politiska hänsyn hindrade den svenske konungen från att sätta sig i besittning af denna viktiga ort. Från Pillau seglade en del af flottan vidare ned genom Frisches Haff till byn Passarge, belägen vid mynningen af floden med samma namn, där hären landsteg. Här var man på det ermländska biskopsdömets mark, och hela detta rika katolska stift föll så godt som utan svärdslag i Gustaf Adolfs händer. Den sista juni (g. st.) ryckte konungen in i staden Braunsberg, och följande dag stod han i biskopsstaden Frauenburg. Efter att hafva besatt de häromkring belägna orterna Tolkemit, Melsack och Wormdit, ryckte han vidare åt sydväst mot det prote- stantiska Elbing, som gaf sig utan dröjsmål, därifrån mot Marien- burg, de tyska härmästarnes gamla stad och slott, där Gustaf Adolf höll sitt intåg den 8 juli. I alla dessa orter inlades starka besättningar. Med Elbing och Marienburg i sin hand hade Gustaf Adolf herraväldet öfver Weichseldeltat.

Ett oerhördt byte togs i de ermländska katolska orterna, isynnerhet i Braunsberg med dess rikt doterade jesuitkollegium och i stiftstaden Frauenburg. Särskildt besittningen af Brauns-

54

bergs beryktade jesuitkollegium torde ha beredt Gustaf Adolf en känsla af stark tillfredsställelse, då man betänker hvilken skada detta institut tillfogat vårt land.

Då den ermländske biskopen och kardinalen Stanislaus Hosius 1 5^5 grundlade denna sedan så berömda undervisningsanstalt, var det hufvudsakligen med tanke på att härmed åt den allena saliggörande katolska kyrkan återeröfra det kätterska Skandinavien. Från detta kollegium och det i samband härmed inrättade semi- minariet utvecklades också omedelbart en liflig agitation, särskildt riktad mot Sverige, där genom Johan III och hans katolska gemål marken delvis var beredd för en återgång till ^ den gamla kyrkan. Med Katarina Jagellonica underhöll kardinal Hosius allt sedan 1572 liflig förbindelse. Sedan påfven Gregorius XIII år 1578 på uppmaning af den för katolska trons propagerande i Sverige synnerligen nitiske Antonio Possevino utvidgat jesuitkollegierna i Braunsberg och Olmiitz till katolska missionsinstitut för nordiska ynglingar, blef verksamheten ännu mera intensiv och fortsattes allt vidare, tills Gustaf Adolfs eröfring af Braunsberg åstadkom ett afbrott däri. Att detta omvändelseverk för Sveriges och Fin- lands vidkommande ej varit utan frukt, därom bära bland annat kollegiets matriklar vittnesbörd. Ett ganska stort antal unga män af skandinavisk eller finsk härkomst återfinnas i dessa nu i Upp- sala bevarade matriklar.^

För att omintetgöra det katolska missionsverk, som hittills utgått från Braunsberg, lät Gustaf Adolf bortjaga jesuiterna från deras kollegium^ och lägga beslag på all egendom, lös och fast, som tillhörde dem. Han kvarlämnade i staden öfverstelöjtnant Zacharias Pauli som kommendant med ett antal ryttare och 4 kompanier ditskickadt infanteri. Denne Pauli fick order att taga i besittning allt hvad som fanns på slottet och i jesuiternas kolle- gium, rannsaka med kamreraren Gierdt Didriksson om kaduker, d. v. s. förbrutet gods, tillhörigt alla dem som voro konung Sigis- mund och polska kronan undergifna. Adelns, jesuiternas och de

^ Theiner, Schweden und seine Stellung zum heiligen Stuhl, Th. i, 1838, s. 354 ff.

' Jfr äfven Leinberg, Om finske studerande i jesuitkollegier, Hfrs 1890. 3 Många af dem hade redan i förväg flytt från Braunsberg till Polen och Lit- tauen. (Hipler, Braunsberg in der Schwedenzeit, s. 119.)

55

andligas gods skulle undergå samma öde, men alla, som frivilligt gåfvo sig under svensk lydno, undgingo plundring/

I själfva jesuitkollegiet gjordes en fullständig renskrapning och all lösegendom bortfördes, däribland det dyrbara biblioteket, också matriklar och räkenskapsböcker, likaså kalkar och kyrko- prydnader. Allt skulle packas i kistor att skickas förseglade hem till Sverige.^ Endast det allra nödvändigaste, som behöfdes för den nu i luthersk anda omlagda gudstjänsten, finge lämnas kvar.^ Det heter också i ett bref från ett ögonvittne, att »Braunsbergs kloster är slätt spolieradt, så att der ingenting mera är. Några få altarkläden ligga på somxliga altaren, och ett vassfat uti bor- stufvan.»^

Första stommen till det stora bibliotek, som Gustaf Adolf från Braunsbergs jesuitkollegium hemförde till Sverige, utgjordes af det gamla franciskanklostrets boksamling. Detta kloster hade under reformationsstridigheterna i Ermland upplösts, och kar- dinal Hosius öfverlämnade vid jesuitkollegiets instiftande dess byggnader och inventarier åt jesuiterna.'^ Biblioteket, som för sin tid icke var obetydligt, hade år 1498 fått en synnerligen värdefull tillökning genom donation af Thomas Werner, domherre i Ermland och professor i Leipzig, död sistnämnda år. I sitt testamente, dateradt den 2 januari 1498, bestämde han, att hans dyrbara bibliotek skulle delas mellan filosofiska fakulteten och Maria-kollegiet i Leipzig, kartusianerklostret i Danzig, domkyrkan i Frauenburg och minoriterna i Braunsberg. De senare erhöllo den förnämsta delen. ^ Han gjorde senare ett tillägg till testa- mentet beträffande dispositionen af biblioteket, hvari han bestäm-

^ Memorial för Zacharias Pauli, dat. i juli 1626. (Riksreg.)

^ K. Maj:ts svar på fältmarskalkens tillskrefne bref af Zacharias Pauli, Dir- schau 4 aug. 1626. (Riksreg.)

3 Anders Eriksson, efter Pauli ståthållare öfver Braunsberg och kringliggande orter, till Gierdt Diriksson 20 aug. 1626 (Cronholm, a. a., 2: s. 74.).

^ Benrath, Die Ansiedelung der Jesuiten in Braunsberg (Zeitschr. d. West- preuss. Geschichtsvereins, H. 40), s. 19.

5 CoLLijN i Universitati Lipsiensi. Festschrift 1909, s. 14 ff., o. Hipler, Analecta Warmiensia (Zeitschr. f. d. Geschichte Ermlands, 5), s. 382. — Sid. 384 — 89 i sistnämnda arbete innehålla en samtida katalog öfver det till jesuitkol- legiet öfverlämnade minoritbiblioteket med titeln »Index librorum monasterii Bruns- bergensis collegio Societatis lesu donatorum».

56

de, att de af hans böcker som återstodo, och om hvilka ingen- ting nämnts tidigare, skulle sändas till Preussen och delas mellan franciskanerna i Braunsberg, domkyrkan i Frauenburg och hufvud- kyrkan i Braunsberg eller andra »loca religiösa» därstädes, hvilka testamentsexekutörerna själfva ägde att bestämma/

Jämte denna boksamling, en fast och säker grundval att bygga vidare på, torde äfven ur kardinal Hosii eget bibliotek flera böc- ker öfverlämnats till jesuitkollegiets. Flera bland de i Uppsala befintliga, från Braunsberg härstammande böckerna, däribland några inkunabler, bära kardinalens vapen på pärmen eller skriftliga an- teckningar, som visa att de tidigare tillhört denne, men de ha därjämte äfven inskriften »Collegii Societatis Jesu Brunsbergensis». Likaså torde väl andra böcker från det ermländska biskopsresi- denset i Heilsberg eller från domkapitelsbiblioteket i Frauenburg under Hosii tid vandrat öfver i kollegiets ägo, bland annat några med den bekante biskopen Johannes Dantisci exlibris prydda vo- lymer. Så finns i Uppsala en polyglottbibel i flera band och ett Vetus Testamentum Hebraice likaledes i flera folio-band med Dantisci pärmexlibris och inskriften »Collegii Soc. Jesu Bruns- bergensis», hvilka torde härröra från en dylik donation.

Ehuru den förnämsta tillökningen af biblioteket under de första åren af jesuitkollegiets tillvaro skedde genom donationer, lades icke så obetydliga summor ned på inköp af böcker. Af den i Uppsala bevarade äldsta räkenskapsboken för detta kollegium, omfattande åren 1569 — 84^, hvilken jämte dess matriklar och andra handlingar 1627 öfverfördes hit, har jag genomgått de pos- ter, som på ett eller annat sätt kunna röra biblioteket. Då allt, som öfver hufvud angår denna institution med dess intima för- bindelser med Sverige bör kunna påräkna intresse, torde äfven oflentliggörandet af dessa smådetaljer till kollegiets historia ej sakna sitt berättigande. Det konto, som direkt rör bibhoteket »Ratio expensi in libros, et pertinentia ad studia»^, innefattar utom utgifter för bokinköp äfven inbindning, inköp af papper, bläck och öfriga skrifmaterialier, taflor till prydande af skolsalarne m. m.

^ CoLLijN i senast a. a., s. 15.

^ »Liber rationum Collegii Braunsbergensis Societatis Jesu incipiendo ä prin- cipio Anni MDLIX vsque ad annum 1585 exclusive». (Handskr. H. 169 i UB.) 3 Fol. 207 ff.

57

För de år räkenskaperna omfatta uppgår detta konto tillsamman till ungefär 950 mark. Bokinköpen äro talrikast under de första tio åren 1569 — 78, därefter är kontot synnerligen anspråkslöst, och de hufvudsakligaste posterna röra inbindningen af böckerna, utgifter »pro compingendis libris». Detta är ju också helt na- turligt. Äfven om den väsentliga ökningen af biblioteket under de första åren bestod i donationer, måste tydligen icke obetydliga summor nedläggas på inköp af sådana böcker, som direkt behöf- des för undervisningen. Hvad som kom genom gåfvor var huf- vudsakligen vetenskapliga arbeten och ej läroböcker. Däremot tillkommo genom inköp hufvudsakligen läroböcker, grammatiska arbeten, kommentatorer till Aristoteles och andra författare, mis- salen och breviarier, dogmatiska arbeten o. s. v. Ett »Index libro- rum prohibitorum», synnerligen nödvändigt i ett jesuitbibliotek, inköptes den 30 april 1571 för 4 groschen. I sammanhang här- med kan nämnas, att den allra första posten i räkenskaperna på kontot »Ratio expensi in supellectiles collegij» för sista januari 1569 är 10 groschen »pro factura armarij pro libris haereticis». Det var tydligen af allra största vikt att den kätterska litteraturen ofördröjligen kom inom lås och bom. För öfrigt finnas under denna rubrik inga särskilda poster, som röra biblioteket, om icke dit skall räknas den summa, som den 26 januari 1571 utbetaltes »pro instrumento ad libros collocandos in cubiculo nouitiorum».

Flera gånger finner man i räkenskaperna uppgift om inköp af böcker från jesuitkollegiet i Posen. Så är för den 8 mars 1575 upptagen en summa af 50 mark för ett dylikt köp^ den 2 januari 1578 ungefär 35 mark^ och den 23 februari samma år något öfver 38 mark »pro varijs libris», ej specificerade. Jag har ej i Uppsala lyckats återfinna några af dessa böcker med angifven proveniens från både Posen- och BraunsbergkoUegierna.

Möjligen förvärfvade man genom köp böcker äfven från andra

^ De arbeten, som vid detta tillfälle öfVergingo från Posenkollegiets i Brauns- bergkollegiets ägo voro 4 exemplar af Missale Romanum, Soto in 4. Sententiarum, Summa Sylvestrina, Surij Historiarum tomus 5, Turrianus De Ecclesia, Epistolse Indicae, Ledesima De scripturis, Osorij historia, Toledo in Physicam [Aristotelis] och andra ej namngifna böcker.

^ Vid detta tillfälle förvärfvades 2 exemplar af Concordia Jansenij, 3 exemplar af Institutiones Vigaerij, Loca Clingij, 2 exemplar af Summa Tabienae, Sonnius De Sacramentis och ånyo Summa Sylvestrina, nu i 2 exemplar.

58

närgränsande kollegier än Posen, ty en Homerusupplaga i folio, tryckt i Basel 1535, har tillhört kollegiet i Pultusk, enligt hvad följande anteckning visar: »Summa D. Pauli Glogouij Decani Plo- censis etc. liberalitate, Collegio Pultouiensi Societatis lesu donatus: et Catalogo inscriptus 10 Decemb. 1570». Denna inskrift är öfver- korsad och ofvanför står »Collegij Braunsbergensis». Ett annat arbete, som öfvergått från Pultusk i Braunsbergkollegiets ägo, är Antonii Guainerii Opera, Venedigupplagan 1497/ Om denna transaktion vittnar följande inskrift: »Guilhelmus Anglus accepit hunc librum a Pultouiensibus deditque eis pro illo Dioscoridem, quem emptum Patauij ex elemosinis tulerat secum 1582».^ Dess- utom har boken äldre och yngre proveniensanteckningar, som visa, att den tillhört bägge de nämnda jesuitkollegierna. För öfrigt skedde inköpen hufvudsakligen genom bokhandlarne från Königs- berg och Danzig samt naturligtvis äfven i Braunsberg, ehuru detta ej är särskildt nämndt.

Af inköpen till biblioteket i senare tid, efter 1584, har jag mig ingenting bekant, då räkenskaperna för dessa år ej äro beva- rade. Dock har jag efter anteckningar i Braunsbergböcker i Upp- sala kännedom åtminstone om ett förvärf, som gjordes år 1621, då nämligen ett antal böcker inköptes från konviktet. Jag har endast antecknat ungefär ett dussin sådana arbeten, men sannolikt har den inköpta samlingen varit betydligt större. Köp af enskilda arbeten från bokhandlare eller annorledes antecknas i vederbörande böcker någon gång, väl beroende därpå, att vissa rektorer eller räkenskapsförare varit noggrannare i detta afseende än andra. Det är hufvudsakligen från åren 16 17 — 19, som dylika anteckningar förts. Rektor under denna tid var Andreas Nakiel.^ Ar 16 17 köptes bl. a. för 2 floriner Martin Becani 161 2 i Mainz tryckta Theologia scholastica^ och Petrus Morales exegetiska arbete öfver Mattheievangeliet, folioupplagan, tryckt i Lyon 16 14, för 5 floriner.

' N:r 651: 2 i CoLLijNS Katalog der Inkunabeln der Univ.-Bibl. Upsala.

^ I kollegiets räkenskapsbok i UB. finnes en utgiftspost om reseersättning åt Wilhelm när han for till Pultusk. Denne Guilhelmus Anglus, med tillnamnet Lamberty, blef sedan lärare vid kollegiet och nämnes som sådan i dess »Catalogus personarum et rerum» af år 1597, som nu finnes i Ossolinskiska Nationalinstitutet i Lemberg (utdrag i Hipler, Analecta Warmiensia, s. 467).

3 Hipler, Literaturgeschichte Ermlands, s. 163, not 9.

4 Obr. ser. 56: 180 i UB.

59

Från år 1618 har jag antecknat Deciciones et declarationes cardi- nalium concilii Tridentini, Duaci 161 5, Ludovici de Pontes Medi- tationes de praecipuis fidei nostrse mysteriis, 6 delar i 4 band, tryckta i Köln 161 1 — 14 samt den år 161 3 i Antwerpen tryckta folioupplagan av Fr. Suarez Tractatus de legibus, hvilken betin- gade ett pris af 6 floriner 10 groschen. Bland inköpen från 1619 märkas särskildt en i Köln 161 3 i flera band tryckt upplaga af Vitae sanctorum. Från tidigare år har jag endast antecknat ett fåtal arbeten, däribland det 1603 inköpta Francisci Riberse Com- mentarii in Epistolam Pauli ad Hebrseos, Köln i6oo\ som har följande inskrift: »Emptus ä lo: Krausz bibliopola Dantisco 15 g. Compactus ä Bretnero». Ett exemplar af Leonard Lessius, De iustitia et iure, Antverpen 1609 i folio, har anteckningen »Emptus Thorunij 7 fl. Mense Jan. A. D. 1612 Rectore P. N. Stadfeld»."

Inbindningen af de köpta böckerna skedde säkerligen oftast i Braunsberg, men stundom sände man sådana till bokbindarne i Danzig. Så antecknas i räkenskaperna för den 18 maj 1576 en utgift på 8 mark 10 groschen »pro 5 ligaturis Chartae ex Gedano allatis». Bland de i Uppsala bevarade Braunsbergböckerna står bandets pris ofta antecknadt öfverst på frampärmens insida.

Det nämndes nyss, att ökningen af biblioteket till stor del skedde genom gåfvor. Vid en undersökning af de bevarade de- larne af Braunsbergbiblioteket i Uppsala finner man en impone- rande rad af donatorer, de flesta i en eller annan form fästade vid Ermlands stift, alltifrån kollegiets grundare ner till den ringaste klosterbroder. Den förnämsta gåfvan till biblioteket både kvali- tativt och kvantativt är kardinal Hosii. Denna närmast i omfång torde stå en betydligt senare tillkommen donation, som den 18 maj 1608 öfverlämnades åt kollegiet. Den utgjordes af det biblio- tek, som tillhört den nyss aflidne ekonomen öfver Ermlands stift, Michael Neumann. Denne, som alltifrån år 1579 innehaft sin maktpåhggande befattning som förvaltare af stiftets ekonomi ^ hade tydligen äfven varit en intresserad boksamlare, ty i minst ett hundra volymer hufvudsakhgen teologisk och juridisk litteratur i

^ Obr. ser. 52: 330 i UB.

^ Jfr HiPLER, Literaturgeschichte Ermlands, s. 163, not 9. 3 Jag sluter detta däraf att Neumann [Neander] i jesuitkollegiets räkenskapsbok (H. 169 i UB.) i en anteckning för januari 1579 kallas »nouus oeconom.us«.

6o

Uppsala finner man hans namnteckning Michael Neander Agatho- politanus. Däröfver står jesuitkollegiets vanliga inskrift och datum, då donationen mottogs samt oftast tillagdt ordet »testamento» före Neumanns namn. I jesuitordens årsbok för 1608 får denne man en vacker och sympatisk nekrolog för sitt intresse och sin kärlek till jesuitkollegiet, sitt fromma lefverne och sina goda verk. Till kollegiet testamenterade han bl. a. en summa af 6000 flori- ner^ utom »multa selectissimorum librorum».^ Redan under sin lifstid har Neumann begåfvat kollegiet med en eller annan bok ur sitt bibliotek. Jag har nämligen från någon dylik Braunsberg- bok antecknat inskriften » Liberalitate D. Neiimanni oeconomi Varmiensis Anno 1599».

Andra bokdonationer till jesuitkollegiet gjordes af olika med- lemmar af familjen Bartsch, en ansedd och förmögen köpmans- och godsägaresläkt från Ermland.^ Denna familj stod i intim för- bindelse med jesuiterna i Braunsberg, en familjemedlem, Fredrik Bartsch, antagligen broder till den nedan nämnde Jacob Bartsch, var själf jesuit och intog en ansedd och framskjuten ställning i kollegiet. Från juni 1582 innehade han befattningen som vice rektor och prokurator, såsom af räkenskaperna framgår. Aren 1584 — 90 fungerade han som kollegiets rektor.^ Af samma räken- skaper finner man också, att familjen rikligt understödt jesuiterna i deras verksamhet och för olika ändamål donerat medel till kol- legiet. Så skänker i slutet af juni 1580 Jacob Bartsch »pro tem- plo» 20 mark, dennes fader, Johann Bartsch, borgmästare i Brauns- berg, skänker 70 mark eller 40 thaler »pro extruenda domo in

^ Neumann tycks ha varit en förmögen man, ty utom dessa 6000 floriner hade han bl. a. skänkt en summa af 2000 mark till S. Trinitatis altare i Guttstadts kyrka för en messa »pro defunctis» (Dittrich, Beiträge z. Baugeschichte d. ermländ. Kirchen, i Zeitschr. f. d. Geschichte Ermlands, Bd 10: s. 601).

^ Annuse Litterse Societatis Jesu, 1608, s. 760 f.

3 Se om denna släkt Anhuth, Die Familie des Johann Bartsch, Bur- germeisters von Braunsberg (i Zeitschr. f. d. Geschichte Ermlands, Bd 16, s. 325 f.) o. Bender, Topogr.-hist. Wanderungen durch das Passargebiet (i samma tidskr., Bd 9), s. 56 f. — Familjen förde i sitt vapen en sittande ekorre gnagande på en nöt, och jag har under mina forskningar funnit ganska många böcker med detta vapen användt som pärmexlibris.

Han var äfven docent i teologi vid kollegiet och dog 16 10 (HiPLER, Litera- turgeschichte Ermlands, s. 163, not 9 och 206, not 116).

6i

horto Collegij». Samma år lämnade familjen i sin helhet 50 flo- riner till kollegiet »quod deinceps quotannis faciet»/

Det är hufvudsakligen borgmästaren Johann Bartsch och sonen Jacob Bartsch, köpman i Braunsberg och godsägare i Ermlands- distriktet, hvilkas namn finnas representerade i svenska boksam- lingar. Bland af den förre donerade böcker finner man i Kungl. biblioteket ett exemplar af Benedictus Arias Montanus' stora bibel- verk i 8 volymer, tryckt i Antverpen hos Chr. Plantin åren 1569 — 72, där alla volymerna ha följande i guld stämplade inskrift på pärmen »Liberalitate D. loannis Bartscij consulis Brunsber- gensis Anno 1580» och dessutom BraunsbergkoUegiets vanliga proveniens. Jacob Bartschs namn möta vi oftare. Stundom följer han faderns exempel och låter stämpla ett ståtligt ex-dono på banden såsom i Pistorius, Germanicarum scriptores, två foliovo- lymer, tryckta i Frankfurt 1583 — 84 och Alberti Krantzii Rerum germanicarum historici clarissimi, tryckt i Frankfurt a. M. 1576. Begge dessa arbeten finnas i Uppsala och hafva på pärmen i guld inskriften »Liberalitate Jacobi Bartsch: B. 1587» och inuti prove- niensen »Brunsbergensis Coll. Soc. Jesu Cat° inscriptus». Andra böcker, t. ex. Historiae ecclesiasticse scriptores graeci, Köln 1581, foL, Schultings Thesaurus antiquitatum ecclesiasticarum, Köln 1601, i två volymer, eller Machiavellis Principe, Ursellis 1600, äfven dessa i Uppsala universitetsbibliotek, hafva hans pärmexlibris och

o

BraunsbergkoUegiets proveniens. Ater andra böcker hafva endast Jacob Bartschs namn eller exlibris utan angifvande af vidare pro- veniens. Huruvida äfven dessa tillhört jesuitkollegiet eller af svenskarne tagits direkt från den ursprunglige ägarens bibliotek, därom kan man ingenting veta med bestämdhet. Det är ju mycket möjligt att äfven privata bibliotek blifvit tagna som god pris enligt den förut framställda regeln om kaduker. Att familjen Bartsch icke tillhört dem som godvilligt gifvit sig under svenska kronan, kan man förstå af deras allmänna katolska sympatier och nära sammanhang med jesuitkollegiet. Det nämnes också i en samtida skildring af detta krig, att två af borgmästare Bartschs söner rå- kade i fångenskap och i juli 1628 blifvit utlösta mot tvenne borgar- söner från Elbing, hvilka bUfvit tagna af polackerna.^ Att Jakob

^ Liber rationum etc. (H. 169 i UB.), fol. 61.

^ HOPPE, Geschichte des ersten schwed.-poln. Krieges in Preussen, hrsg. von M. Toeppen, Lpz. 1887, s. 265.

62

Bartschs egendom blifvit beslagtagen framgår äfven däraf att Gustaf Adolf låter uppgöra ett inventarium däröfver i augusti 1626/

I Lunds universitetsbibliotek finnes ett exemplar af C. Löws Historie von Nauarra, folio, tryckt i Köln hos Lamprecht Andree 1 597, som har ett vapenexlibris med ekorren på pärmen och däri inskriften »lacobus Bartsch Bravnsbergen.» samt dessutom följande provenienser: »loachimi Brae. den 10 Desembris Anno 1629 gaff min bror, Pär Brae migh denna boken uti Rijdeboholm. Christinna Brae». Bröderna Per och Joakim Brahe deltogo i det preussiska fälttåget 1626, båda tillhörande konungens närmaste omgifning.^ Afven på Skokloster finnas flera dylika Bartschböcker, däribland äfven en handskrift, innehållande tyska ordens historia 1290 — 1450.^ Det är emellertid ej lätt att afgöra, om dessa böcker till- hört någon af bröderna Brahes eller Herman Wrangels bibliotek, ty äfven den sistnämnde deltog ju i Gustaf Adolfs preussiska fält- tåg, och han blef ej utan sin del af krigsbytet/

I Kungl. biblioteket finnas ett par arbeten ur Jacob Bartschs bibliotek, Decretum Gratiani 15 11, med hans pärmexlibris, och Turzanus, Opus receptarum sententiarum, en foliovolym, tryckt i Venedig 1569, hvilken har följande anteckning: »Sum lacobi Bartsch. Constat Antverpise 2 fl. 21 g. Compactura 20 g.». Nå- got yttre bevis för att dessa böcker tillhört jesuitkollegiet i Brauns- berg finnes ej.

Äfven i Uppsala finnas flera böcker med Jacob Bartschs namn men utan vidare Braunsbergproveniens. Så t. ex. har Mart. Eisen- greins Confessionale, tryckt i Ingolstadt 1578^ endast inskriften »Sum Jacobi Bartsch 1579». Ett annat arbete har på baksidan

^ »Jacob Bartz saker så löst som fast kunne i låthe inventera, och Inventarium oss tillsendha, att wij mage först see hwadh thet är», skrifver konungen till Zacha- rias Pauli från Dirschau 15 aug. 1626 (Riksreg.).

NORDMANN, Per Brahe (Skrifter utg. af Sv. litt.-sällsk. i Finland, 60),

s. 54.

3 DUDiK, Forschungen in Schweden, s. 310. — I samma arbete, s. 308, omnämnes, att en af gobelängerna på Skokloster har ett vapen med en sittande ekorre. Då familjen Bartsch, som ofvan nämnts, förde detta vapen, är det tydligt, att gobelängen tillhört någon medlem af denna släkt.

Se t. ex. Riksregistraturet för 14 sept. 1626, hvari omnämnes en donation för Herman Wrangel på Hoff Berwald med underliggande byar.

^ Gammalt signum i UB. 65: 52.

63

Jacob Bartschs pärmexlibris i blindprässning, på framsidan en på böcker bundna i Braunsberg mycket ofta förekommande blind- stämpel.'' Detta arbete har äfven ett par andra, svenska prove- nienser^ och har följaktligen först i senare tid kommit till univer- sitetsbiblioteket i Uppsala. Dock är den möjligheten ej utesluten, att boken redan förut funnits där, sålts som duplett och sedan återkommit.

Bland andra donatorer till BraunsbergkoUegiets boksamling märkas i främsta rummet Ermlands och grannstiftens biskopar. Från Hosii förtrogne medhjälpare och närmaste efterträdare, Martin Cromer, härrör bl. a. ett Missale Cracoviense, tryckt i Venedig 1532. Stanislaus Karnkowski, ärkebiskop af Gnesen, jesuitkolle- giets i Posen frikostige donator, förekommer äfven bland syster- kollegiets donatorer som gifvare af en af honom själf författad predikosamling, tryckt på polska språket i Posen 1597.

Då ett specificerande af öfriga donatorers gåfvor skulle föra oss för långt — sådant kan endast ske i sammanhang med en bibliografisk förteckning af Braunsbergbiblioteket i dess helhet — nöjer jag mig med att i det följande endast nämna namnen på en del af dessa donatorer med angifvande af det år donationen skett, då sådant af böckerna framgår.^ Endast ett speciellt arbete vill jag särskildt påpeka, då det torde vara en af de allra sista accessionerna till biblioteket före dess besättande och plundring. Ett exemplar af lac. Saliani Annales ecclesiastici Veteris Testa- menti, 6 foliovolymer, tryckta i Paris åren 1620 — 25, har följande inskrift: »Collegio Brunsbergensi liberahtate Ad"^ R^^ D"^ Alberti Rudnickj Canonici Varmien dono datus Anno 1626».'^

' Obr. ser. 68: 486.

^ Boken har inskriften >^Legittimus possessor hujus libri sum ego Jacobus Suenonis m. p:ria choreus Lincopensis>> och Johan Henrik Lidéns exlibris.

^ Jag vill i detta sammanhang påpeka, att jag som donatorer endast upptagit dem, som i böckerna uttryckligen angifvits som sådana. Ägarenamnet i och för sig ger mig intet bestämdt skäl att betrakta detsamma som tillhörande en donator, om också så möjligen i många fall har varit förhållandet. I de flesta fall torde dock kollegiet själft genom ett tillagdt »Liberalitate«, »Ex dono» eller liknande före namnet angifvit, när det rör en donation och icke eventuellt ett köp.

'* Ett annat arbete, som också 1626 vare sig genom köp eller gåfva kommit i jesuitkollegiets ägo, är Rob. Bellarmini Christiange fidei demonstratio opera Bal- duini Junij, tryckt i Antverpen 161 1 (Obr. ser. 56: 175 i UB.).

64

Bland öfriga donatorer märkas särskildt flera af stiftets dom- herrar, Sebastian Cromer (1603), Michael Dzialinski, som äfven var stiftets administratör, Paulus Gornicki (1601), Eggert von Kem- pen, kapitlets dekan och känd på sin tid som kardinal Hosii obe- veklige motståndare^ dekanen Johann Kretzmer (Creczmer)^ och Johann von Preuck^, vidare flera andra personer tillhörande stiftets prästerskap, så t. ex. kyrkoherden i Christburg, Jacob Eucholtz, efter hvars död 1603 flera böcker genom testamente kommo till kollegiet, Thomas Petrikowski (161 5) och Herman Wejer, »officialis Pomeranensis» och kyrkoherde i Marienburg. Flera af kollegiets lärjungar torde hafva ihågkommit biblioteket med gåfvor. Till dessa ha sannolikt hört Johannes Cramer, som kallar sig »Pome- ranus» och »Medicinse & Chemiae studiosus», samt Robert Aber- cromby Scotus."^ Hit ha kanske hört flera andra, hvilka jag ej lyckats identifiera, loannes Gandlowski, Georg Herberus, Andreas Zorzenski och en Fabianus Romanus Wormditensis Borussus (1585). I den Laurentius Borkowski, som stundom möter oss bland gif- varne, ha vi kanske samma person, som under namnet »Lauren- tius a Borcken, nobilis Prutenus» till tyska öfversatt furst Radzi- wils Hierosolymitana peregrinatio, hvilken öfversättning utkom af trycket år 1603 i Mainz. ^ En Reverendus Dominus Thomas Krentzius är kanske identisk med den Olmiitzdomherre med detta namn, hvilken 1605 uppträder bland Olmiitzkollegiets donatorer.^ Äfven bokhandlarne, hvilkas bidrag till kollegiets bibliotek väl

^ Bland UB:s samlingar af musik finnas äfven några volymer från Brauns- bergkollegiet, hvilka äro dit skänkta af denne Kempen (COLLIJN, Notices sur la provenance des imprimés de musique å Uppsala, i: MiTjANA, Catalogue critique et descriptif des imprimés de musique, conservés ä la Bibi. de TUniv. royale d'Upsala, T. I, 1911).

^ Denne skänker bl. a. Codex Justinianus och pandekterna, Leidenupplagan 1550 i 4 väldiga volymer. — Se om honom Hipler, Literaturgeschichte Ermlands, flerstädes, t. ex. s. 148, not 130.

3 Denne ermländske domherre har bragt sitt namn till eftervärlden genom en donation år 1631 af 10200 skudi till ett Collegium Varmiense eller Preuckianum i Rom, hvilket blef af stor betydelse för den katolska propagandan (Hipler, Litera- turgesch. Ermlands, s. 194).

'* Denne var senare rektor för det påfliga alumnalet, d. v. s. seminariet i Braunsberg (Hipler, Literaturgesch. Ermlands, s. 206, not 116).

s Se Hipler, Literaturgesch. Ermlands, s. 182, not 60.

^ DUDIK, Forschungen in Schweden, s. 27.

65

oftast lämnades mot kontant betalning, uppträda någon gång som gifvare. Så bär en Braunsbergbok anteckningen »Ex liberalitate D. Balthasaris Andreae Bibliopolae Gedanensis».

Utom det stora allmänna biblioteket hade inom jesuitkollegiet de därunder hörande olika institutionerna sina egna boksamlingar. Hvad kardinal Hosius ytterst åsyftade, då han inkallade jesuiterna till sitt stift, var att söka af hjälpa den rådande prästbristen genom inrättande af ett katolskt prästseminarium. Ett sådant kom också omedelbart till stånd under jesuitfädernas öfverinseende."" För detta stiftsseminarium grundades ett särskildt lärjungebibliotek. Det finnes ännu bevarad en förteckning däröfver från år 1580, alltså endast få år efter seminariets grundande. Denna katalog uppta- ger ungefär 90 nummer, dels köpta, dels donerade böcker.^ Spe- ciellt framhålles bland donatorerna dåvarande koadjutorn, seder- mera biskopen Martin Cromer, som skänkt 6 särskildt uppräknade arbeten till biblioteket. Att biblioteket hufvudsakligen varit ett lärjungebibliotek kan man sluta af dess innehåll. Man finner i katalogen de vanligast lästa klassiska auktorerna, Cicero, Horatius, lustinus, Josephus, Plinius, Ovidii Fasti, Vergilii Bucolica, Isocrates' och Demosthenes' Orationes, vidare Augustinus och Thomas a Kempis, olika läroböcker i teologi och kanonisk rätt, bibelkon- kordanser m. m. Huru stort biblioteket kunnat vara vid Brauns- bergs eröfring 1626, därom lämna oss källorna i okunnighet. Att detsamma fått dela öde med jesuitkollegiets bibliotek torde framgå däraf, att ett icke obetydligt antal volymer ännu äro bevarade i Sverige och särskildt i Uppsala med inskriften »Seminarij Varmi- ensis». Bland sådana arbeten har jag särskildt antecknat Danseus, Silva aphorismorum, 1591^, och N. Baxii Poemata, tryckta i Ant- verpen 16 14. Denna senare bok har enligt anteckning införlifvats med seminariets bibliotek år 1623, men har tydligen ej länge fått stanna därinom. Den har flera svenska provenienser och torde först i senare tid ha kommit till Uppsala.

Till skillnad från stiftsseminariet fanns sedan 1578 i Brauns- berg ett påfligt seminarium. Det är detta i det föregående nämnda

Benrath, a. a., s. 25.

Katalogen är aftryckt af Hipler i Analecta Warmiensia, s. 393 — 95. 3 Gammalt signum i UB, Gg. 356.

O. Walde. c

66

af Gregorius XIII stiftade institut, från hvilket det mot norden riktade missionsarbetet skulle utgå, till hvars bedrifvande Katarina Jagellonica i sitt testamente 1582 hade donerat den ståtliga sum- man af 10000 thaler, afsedd för 5 stycken svenska ynglingars underhåll och utbildning/ Från detta seminariums bibliotek här- stamma de böcker i Uppsala, som ha inskriften »Seminarij Ponti- ficij Brunsbergensis » eller liknande.

Ett fjärde bibliotek i Braunsberg, likaledes stående under jesuiternas hägn, var det, som fanns i det adliga konviktet. Äfven de båda nämnda seminarierna voro ju konvikt^, d. v. s. internat, där lärj ungarne bodde och intogo sina måltider under uppsikt af en eller flera af jesuitkollegiets lärare, men den institution, som vanligen går under detta namn, var det för de utrikes ifrån kom- mande adliga ynglingar, hvilka för sin uppfostran anförtroddes åt jesuiternas vård. Ryktet om dessas goda uppfostringsmetoder voro vida bekanta, och följden häraf blef den, att från vidt skilda håll föräldrar ur de högre klasserna sände sina barn till deras skolor. Så var äfven fallet i Braunsberg alltifrån jesuitkollegiets grundläggning därstädes. För att kunna hafva dessa långväga ifrån kommande ynglingar under ständig uppsikt, hvilket för vin- nande af ett godt uppfostringsresultat ansågs nödvändigt, måste ett särskildt internat upprättas, och det är detta, som gemenligen kallas konviktet. Äfven vid denna anstalt var fäst ett särskildt bibliotek. Vi hafva i det föregående sett, hurusom åtminstone en del af detta år 1621 genom köp öfvergick till det allmänna kolle- giebiblioteket, af hvad orsak är obekant, och det är därför omöj- ligt att afgöra om de böcker, som nu finnas i Sverige och bära inskriften »Conuictus Brunsbergensis», kanske samtliga kommit hit från jesuitkollegiets bibliotek eller om somliga härröra från en direkt plundring af konviktets boksamling. I skildringarne af Braunsbergs intagande 1626 nämnes uttryckligen, att de båda semi- narierna besattes och plundrades, men om konviktet nämnes ingen- ting^, ehuruväl det icke kan vara något tvifvel om att icke alla institutioner, som sorterade under jesuitkollegiet, fingo dela dettas öde, för så vidt de hade något af värde att bjuda de plundrande svenska soldaterna.

^ Messenius, Sconclia illustrata, T. 7, s. 68.

Se t. ex. DuHR, a. a., 2: i, s. 377. 3 HiPLER, Braunsberg in der Schwedenzeit, s. 115.

67

Till en del bestod jesuitkollegiets i Braunsberg bibliotek af böcker, som tidigare tillhört det s. k. jesuitkollegiet i Stockholm, »Collegium Societatis Jesu in Suetia». Då dessa genom sitt ur- sprung ha för oss svenskar ett alldeles speciellt intresse, torde en framställning af deras historia här vara på sin plats.

I sammanhang med Johan IILs allmänt katoliserande sträf- vanden stå hans planer att i Stockholm upprätta en högskola, eller rättare sagdt ett slags teologiskt seminarium, ett »Psedago- gium theologicum» för att höja det svenska prästerskapets all- männa bildningsnivå. Dessa planer sattes i verket år 1576, ehuru till en början efter rätt blygsamma mått.^ I den under namnet Klosterlasse i vår kyrkohistoria bekante och beryktade norrman- nen, pater Laurentius Nicolai, som vid slutet af april månad år 1576 ankom till Stockholm som jesuiternas utskickade, fann Johan en person lämplig att organisera och sätta i spetsen för de nya undervisningsanstalterna, ty de voro eller blefvo egentligen två, en högskola och ett särskildt prästseminarium.^ Genom sin lär- dom, särskildt sin intima kännedom om de klassiska språken, sin vältalighet och sitt vid de jesuitiska lärosätena utvecklade smidiga väsen var denne i hög grad ägnad att främja den katolska reak- tionen i Sverige, och i hans skola fostrades efter samma principer dugliga verktyg för rekatoliseringsarbetet.

Hvad som för den nya undervisningsanstaltens verksamhet utom dugliga lärare var det nödvändigaste, var anskaffandet af ett tillräckligt bokförråd. I vårt aflägsna land var tillförseln af modern litteratur genom den illa organiserade bokhandeln synner- ligen knapp. Härtill kom, att införandet af katolska böcker sågs med misstänksamma ögon af den rättrogna delen af prästerskapet. Visserligen funnos sedan gamla tider några rester, i och för sig ej så obetydliga, af de gamla klosterbiblioteken, men i och med reformationen afskars förbindelsen mellan gammalt och nytt och någon senare accession torde ej ha skett för dessa bibUoteks vid- kommande. I det gamla franciskanklostret på Gråmunkeholmen, som nu disponerades af det nya kollegiet, fanns ett librarium,

^ Om denna högskola se G. Bolins arbete »Johan III:s högskola på Grå- munkeholmen», i Samfundet S:t Eriks årsbok, 191 2, s. i — 62, och där citerad litteratur.

^ Se härom närmare Bolin, a. a., s. 16 f.

68

hvarmed äfven sedan 1527 var förenad den boksamling, som till- hört nunnorna i Sancta Clara kloster, hvilka detta år, sedan deras eget kloster blifvit förstördt, erhöllo en fristad i Gråmunkeklostret/ Äfven andra medeltida klosterbibliotek torde ha förts hit^, däri- bland äfven delar af det rika Vadstenabiblioteket. Visserligen blef detta icke fullständigt tömdt förrän år 1620, då en stor del af Vadstena klosters codices uppsändes till Stockholm^, men långt tidigare funnos i Stockholm böcker tillhörande detta bibliotek, däri- bland flera senare märkta med prins Sigismunds exlibris/ En af medeltidshandskrifterna i Uppsala universitetsbibliotek^, som efter band och signa härstammar från Vadstena, har antagHgen också under jesuitkollegiets tid funnits i Stockholm. Mellan fol. 150 och 151 i denna codex sitter inhäftadt ett blad med följande inskrift: »Hic fuerunt Adamus Steniholen Coloniensis, et Jacobus Holst Brunsbergensis Prutenus, missi a sanctissimo D. N. Gregorio XIII. pro Cantoribus et Sacerdotibus ad Serenissimum Principem Suetise Sigismundum, loannis III. Suecorum regis ex Catharina filia regis Poloniae Sigismundi senioris filium. Orate pro illis. Anno S. 1586». Möjligen kan dock denna inskrift syfta på något besök af dessa personer i Vadstena.

Öfver dessa i klostret på Gråmunkeholmen befintliga äldre bibliotek erhöll den nya undervisningsanstalten fri dispositionsrätt äfvensom öfver det kungliga biblioteket och de böcker, som Petrus Fecht, Johan IILs bekante medhjälpare i den liturgiska striden, år 1573 hade låtit uttaga ur den aflidne ärkebiskop Laurentius Petri Nericii bibhotek.^ Men allt detta räckte ej till undervis- ningens behof, framför allt saknade man vanliga läroböcker. Sådana funnos väl knappast i de disponerade boksamlingarne. Det gällde alltså att på ett eller annat sätt få insmugglad den moderna litteratur, som var nödvändig. Med Louvain, där Klos- terlasse fått sin utbildning, och hvarifrån han kallades till Sverige,

^ Rhyzelius, Monasteriologia sviogothica, s. 35 f., 40.

^ COLLIJN, Bibliotheca »Collegii Societatis lesu in Suetia», s. 154.

3 Se BURES Anteckningar i Samlaren 1883, s. 73.

^ Walde, Konung Sigismunds bibliotek o. Gustaf Adolfs donation 1620 — 21, s. 330-

' C. 330.

^ Messenius, Scondia illustrata, T. 7, s. 26, 33 f. och Abr. Angermannus i företalet till Laurentii Petri Nericii »Refutatio erroris Herbesti».

69

underhöll han alltjämt lifliga förbindelser och därifrån lyckades han äfven få tillökningar till sitt kollegiebibliotek i Stockholm. Hösten 1577 hade man sålunda hopsamlat en för Sverige afsedd större samling katolsk teologisk litteratur äfvensom en del kyrko- fäders och klassiska författares skrifter/ Emellertid lades från visst jesuithåll hinder i vägen för afsändandet af en del af denna litteratur, hvarför vi ej veta, huru mycket däraf som verkligen framkommit till Stockholm.^ Äfven från Polen hafva boksänd- ningar afgått till kollegiet, såsom man kan se af ett bref i mars 1578 från den påflige nuntien i Polen, Vicenzo Laureo, till kardinal af Como.^

Omfånget af det nyskapade jesuitbiblioteket, hvilket förmod- ligen hållits skildt från de äldre svenska, af kollegiet disponerade boksamlingarne, lämna oss källorna i ovisshet om. Då emellertid verksamheten snart af bröts och pater Laurentius år 1580 måste lämna Sverige, sedan han genom sin alltmera ohöljda propaganda för katolicismen uppretat emot sig det svenska prästerskapet, torde något ansenligare nytt studiebibliotek under dessa få år ej hunnit samlas. Flertalet af de i Stockholm varande jesuiterna äfvensom en hel del af de svenska lärjungarna jämte den påflige legaten Possevino lämnade i augusti 1580 Sverige, styrande kosan till det tryggare Braunsberg. Traditionen förmäler, att ett stort antal af de böcker, som tillhörde kollegiet, vid detta tillfälle bortfördes ur landet och till större delen hamnat i Braunsberg, andra åter skulle senare kommit till Riga^, dit flera jesuiter begåfvo sig, sedan de efter Katarina Jagellonicas död definitivt bortdrefvos från Sverige.

Att en del af biblioteket faktiskt hamnat i Braunsberg, inför- lifvats med därvarande jesuitkollegium och återbördats till Sverige år 1626, därom vittnar det antal volymer, som nu finnas i Uppsala och bära tydliga skriftliga bevis om denna sin dubbla proveniens. Det synes dock som om man måste göra en bestämd skillnad mellan de svenska biblioteken, som sedan gammalt funnos kvar i klostret på Gråmunkeholmen, och det nystiftade studiebiblioteket. Ingen af de böcker, som nu i Uppsala hafva det svenska kollegiets

^ Theiner, a. a., i, s. 464.

^ Se härom utförligare COLLIJN, senast a. a., s. 155 ff. 3 COLLIJN, senast a. a., s. 158. Celse, Bibi. reg. Stockholmensis hist., s. 16. — Jfr s. 45 ofvan.

70

proveniens och kommit från Braunsberg torde hafva haft någon- ting att skaffa vare sig med det gamla kungUga bibHoteket eller de gamla klosterbiblioteken. Så godt som alla äro typiska katol- ska läroböcker från senare hälften af 1500-talet intill 1580, en t. o. m. tryckt 1586! Två af dem^ äro visserligen inkunabler, men begge dessa hafva tidigare polska provenienser, den ena har tillhört Johannes Herbestus, Katarina Jagellonicas polske biktfader, och den andra har skriftliga anteckningar af Nicolaus Copernicus' hand. Alla de från Braunsberg komna svenska jesuitböckerna äro därför tydligtvis nyköp eller senare gåfvor till kollegiet på Riddarholmen och hafva ingen förbindelse med äldre svenska bok- samlingar af offentlig natur. Jag är därför böjd att antaga, det endast de till kollegiet direkt hörande delarna af biblioteket bort- förts, d. v. s. dit köpta eller skänkta böcker, hvartill det hade icke blott dispositionsrätt utan äfven äganderätt. Visserligen äro icke så många böcker funna i Uppsala, hvilka tillhört det svenska kollegiet^, men det skulle dock vara en underbar tillfällighet, om icke bland dessa någon burit äldre klostersigna eller andra märken, som bevisat deras sammanhang med de gamla svenska biblioteken, för så vidt dessa medföljt jesuiterna vid deras afresa från Sverige 1580 och 1583, enär väl hufvudstommen af kollegiebiblioteket på Riddarholmen utgjordes just af dessa äldre svenska samlingar. Några af böckerna hafva visserligen tidigare ägts af svenskar eller finnar, men i dessa fall finnas så sena årtal, att intet samband med de svenska klosterbiblioteken eller Kungl. biblioteket kan komma i fråga. En volym ^ har 1566 tillhört en viss Simon Johannis Aboensis, senare, 1576, en Johannes Jusous, tydligen finnen Jo- hannes Jussoila, som tillhörde Klosterlasses lärjungar på Gråmunke- holmen 1578, var inskrifven vid Collegium germanicum i Rom'^, äfven varit lärjunge vid Braunsbergs jesuitkollegium och sedermera predikant hos prins Sigismund.^ Ur dennes bibliotek hafva ännu

^ N:r 9: 2 och 14 i Collijns förteckning.

^ I Collijns förteckning 34 n:r, hvartill kan läggas 3 af mig senare funna. Jag vågar tro att förrådet härmed är uttömdt. 3 N:r 19 i Collijns förteckning.

Leinberg, Om finske studerande i jesuitkollegier, s. 26 ff. 5 Theiner, a. a., 2, s. 325 o. 327.

71

ett par arbeten'' antagligen som gåfva öfvergått till kollegiet i Stockholm.

Enligt Collijns förmodan skulle redan af de 34 (resp. 37) be- varade numren af biblioteket på Gråmunkeholmen flera aldrig lämnat Sverige. I de flesta fall har på den vanliga inskriften i dessa böcker »Collegij Societatis Jesu in Suetia» de sista orden öfver- strukits eller utraderats och ersatts af »Braunsbergensis». De fall där detta ej skett, utan den ursprungliga inskriften står oförändrad kvar, skulle vara sådana böcker, som stannat kvar i Sverige och med Gustaf II Adolfs donation år 1621 kommit till Uppsala. Är detta antagande riktigt, skulle antalet af de bortförda böckerna ännu mera reduceras.^

Ett dylikt arbete, som tillhört jesuitkollegiet i Stockholm och med all säkerhet fått stanna kvar i Sverige, finna vi bevaradt i Uppsala. Det är en volym, innehållande dels Albertus Magnus' Compendium theologicae veritatis, dels Bernoldus' Distinctiones de tempore et de sanctis, båda tryckta omkring år 1480.^ Den har följande inskrift öfverst på första tryckta sidan: »Liber lectoris fratris dementis rytingh». På främre pärmens innersida står anteck- nadt: »Iste liber erat quondam Collegij stocholmensis» och på ett annat ställe: »Ex Libris Serenissimi Regis Sigismundi». Denna bok har af sin förste ägare, Clemens Rytingh, deponerats i Svart- brödraklostret i Stockholm, där han var lektor'^, därifrån har den antagligen liksom flera andra i det föregående nämnda medeltida samlingar öfverflyttats till Gråmunkeholmen och enligt anteckningen nummer 2 tillhört de böcker, som disponerats af Johan III:s kolle- gium där. Senare har den tillhört konung Sigismunds privata bibliotek och antagligen med Gustaf Adolfs donation 1621 kom-

^ N:r II och 29 i CoLLijNS förteckning.

^ Bolin, a. a., s. 22, uppger, att större delen af det genom jesuiterna samman- förda biblioteket, däri tydligen inbegripet de äldre svenska samlingarne, bortförts 1585 och att sedan Gustaf Adolf återtagit större delen däraf. Men denna uppgift torde sakna fullt säkra stöd af källorna. Om detta biblioteks senare återbördande till Sverige har denne författare något orediga uppgifter, i det han tydligen sam- manblandar de i Braunsberg och Riga tagna biblioteken och deras införlifvande med Uppsala universitetsbibliotek (a. a. o. s.).

3 CoLLijN, Svenska boksamlingar under medeltiden och deras ägare. 2. Cle- mens Rytinghs boksamling (i Samlaren 1903, s. 125 — 40), s. 139.

'* COLLIJN, senast a. a., s. 139 — 40.

72

mit till Uppsala samtidigt med de delar af svenska klosterbibliotek, som förut disponerats af jesuiterna på Gråmunkeholmen.''

Den I juli 1626 ryckte en afdelning af den svenska hären in i Frauenburg, stiftsstaden i Ermland. Fruktan för den annal- kande fienden hade förmått större delen af de här residerande högre andliga att i tid sätta sig i säkerhet. De hade äfven med- fört större delen af domkyrkoskatten, hvilken de lyckades att rädda undan till slottet Allenstein.^ Endast domkantorn, Henrik Hindenberg, hade stannat kvar till stadens och domkyrkans skydd. Enligt några källor skulle han först träffat den svenske konungen i Braunsberg och med honom aftalat om säkerhet för Frauenburg och löfte om försköning för domkyrkan och hvad därtill hörde. Då konungen med sin styrka ankommit, hade han vägrat öppna domkyrkan, förrän han fått tillfyllestgörande försäkringar om det ingångna aftalets hållande, men då hade de svenska soldaterna med våld trängt in och i grund plundrat domen. ^ Härunder föll äfven det i domkyrkan förvarade kapitelsbiblioteket i svenskarnes händer.^

Domherrarne i Ermland hade sedan gammalt ett godt rykte om sig att stå på en hög kulturell och vetenskaplig nivå, de hafva som den preussiske krönikören Lucas David uttrycker det, »all- wege gar tapfere und gelarte Leute gewesen in allén Konsten».^ Många af dem hafva gjort sig ett berömdt vetenskapligt namn och främst bland dessa står Nicolaus Copernicus, hvilken som ermländsk domherre gjort sina revolutionerande upptäckter i den astronomiska vetenskapen.

I ett domkapitel med så utpräglade litterära intressen är det tydligt, att äfven ett de lärda studiernas höga ståndpunkt fullt motsvarande bibliotek skulle vara att finna. Tillvaron af ett sådant är dokumentariskt bekräftad först från omkring år 1443. I en nu i Vatikanska biblioteket i Rom befintlig pergamentshandskrift^

^ Jfr Walde, Konung Sigismunds bibliotek o. Gustaf Adolfs donation 1620 — 21, s. 317 ff.

^ HiPLER, Braunsberg in der Schwedenzeit, s. 120.

3 Lengnich, Geschichte Preussens 1606 — 32, s. 182 f.

HiPLER, Analecta Warmiensia, s. 380, not 58. s Lucas David, Preussische Chronik, 7, s. 65. (Cit. Hipler, Literaturgeschichte Ermlands, s. 17). ö N:r 1511.

73

frän I3:e århundradet, innehållande en astronomisk kalender, en retorik och afskrifter af några bland Ciceros arbeten finnes föl- jande anteckning: »Hunc librum artis rhetoricae legavit Dominus Magister Laurentius de Heilsberg sacrse theologiae professor pro libraria Warmiensi»/ Denne Laurentius Heilsberg dog i april 1443 och däraf slutes, att donationen är från samma tid.^ Från ungefär samma tid eller från år 1446 härstammar en ännu i dom- kapitelsarkivet bevarad katalog öfver biblioteket, som då omfattade icke mindre än 160 handskrifter, ett antal, som icke obetydHgt ökats i en senare katalog från år 1451.^

Detta bibliotek tillintetgjordes eller bortröfvades under stads- krigen i midten och slutet af 1400-talet, då domkyrkan i Frauen- burg minst tvänne gånger blef utplundrad. Hvad som kan hafva blifvit kvar härefter torde ha gått förloradt under kriget mot Polen i början af 1500-talet. Denna slutsats dragés däraf, att biskop Tidemann Giese i sitt testamente 1550 donerar sina böcker »ad instaurandum bibliothecam novam apud ecclesiam Warmiensem».^ Emellertid är det tydligt, att åtminstone någon del af det äldre biblioteket blifvit räddad undan förstörelsen, då vi i de till våra dagar bevarade Frauenburgböckerna finna bland äldre ägare namn på ermländska domherrar, som dött senast under de två första decennierna af 1 500-talet och böckerna kanske redan under deras lifstid blifvit skänkta till domkapitelsbiblioteket. Så har ett exemplar af Gregorii Decretaler, tryckt i Speier 1492^, tillhört den 1495 döde domkantorn Mathias von Launau.^ Boken har följande inskrift: »Liber mei Mathie de Lannaw Warmiensis ecclesiae Canonici et Cantoris Et spectat ad ecclesie Warmiensis». Samme Launau har äfven ägt en från Frauenburg härstammande handskrift

^ HiPLER, Literaturgeschichte Ermlands, s. 58, not 123. — Handskriften har med drottning Kristinas bibliotek kommit till Rom och tillhör säkerligen dem, som i november 1648 enligt Joh. Freinshemii kvitto öfverfördes från Uppsala till Stockholm för att användas för drottningens eget behof. (Jfr Annerstedt, Upsala univ.-bibl.-hist., s. 80 — 82.)

HiPLER, Analecta Warmiensia, s. 347.

3 HiPLER, senast a. a., s. 347.

^ HiPLER, senast a. a., s. 356 och not 41.

5 N:r 641 i CoLLijNS Katalog der Inkunabeln der Univ.-Bibl. Uppsala. ^ Se om honom Erml. Zeitschr. 3, s. 593 f.

74

i Uppsala innehållande bl. a. Petri de Vineis Epistolae."^ Från den omkring 1520 aflidne domprosten i Guttstadt, ermländske dom- herren Balthasar Stockfischs^ bibliotek finnas äfven i Uppsala böcker bevarade, hvilka tillhört domkyrkobiblioteket i Frauenburg, bland andra Jacobus de Voragine, Legenda aurea i Strassburg- upplagan 1492.^ Redan före 1500-talets ingång torde de böcker, som tillhört den 1498 aflidne Leipzigprofessorn Thomas Werner, ha kommit till Frauenburg/ I inkunabelsamlingen i Uppsala fin- nas 1 1 band med tillsammans 22 olika tryckta verk, som bära Thomas Werners ägarenamn och inskriften »Liber Bibliothecae Varmiensis». Dock ha sannolikt ej alla dessa direkt kommit till Frauenburg. Flera bland dem äro antagligen sådana, som tillfallit hans lärjunge Tidemann Giese som testamentsexekutör^ och med dennes donation sedan kommit till domkapitelsbiblioteket. En dylik bok, Nicolaus Perotti Cornucopiae, tryckt i Venedig 1492, är inköpt af Werner i Leipzig 1493 och har senare tillhört Giese, såsom följande skriftliga anteckning visar: »Codex iste jure legacionis ob tigit magis tro Tidemanno Gise Anno 1499».^

Bland de förnämsta dyrbarheterna i det ermländska dom- kyrkobiblioteket torde man kunna räkna de böcker, som tillhört Nicolaus Copernicus, då de i dessa förekommande marginalan- teckningarne af den berömde mästarens hand lämna viktiga bidrag till hans vetenskapliga utvecklingshistoria. Copernicus, hvilken dog som domherre och administratör öfver Ermland år 1543, testamenterade hela sin litterära kvarlåtenskap till stiftet.^ Biblio- tekets hufvudsakliga innehåll har, så vidt man af de däraf bevarade resterna kan döma, legat inom de matematiskt-astronomiska, geo- grafiska och medicinska^ vetenskapernas område. Genom upp-

^ Sign. C. I (Sprawozdanie z poszukiwan w Szwecyi, s. 8.) ^ Se om honom Monumenta hist. Warmiensis, 3, s. 242. 3 N:r 777 i CoLLijNS katalog. ^ Jfr s. 55 f.

5 »Item Bacc. Tidemannus Gise de Gdansk habeat aliquos libros suos, quos placet habere» heter det i Werners testamente (Collijn i Universitati Lipsiensi, s. 18.

^ Collijn i Universitati Lipsiensi, 57, n:r liv.

7 BiRKENMAjER, Nova Copemicana (i Bulletin International de TAcad. d. sc. de Cracovie 1909: n:r 9), s. 20.

^ Copernicus var ju äfven läkare.

75

repade undersökningar af tyska och polska lärda, företagna vid skilda tillfällen i svenska samlingar, förnämligast i Uppsala, har man lyckats återfinna 3 5 volymer ur det gamla ermlandsbiblioteket, hvilka tillhört Copernicus eller åtminstone äro försedda med an- teckningar af hans hand/ Den förste, som anställt systematiska undersökningar i Sverige efter dylika Copernicana, var Leopold Prowe från Thorn, hvilken 1852 på preussiska statens bekostnad gjorde en studiefärd till vårt land och därunder bland annat upp- täckte 8 tryckta arbeten, som tillhört Copernicus, hvilka han när- mare beskrifver i sin reseberättelse.^ Tjugu tre år därefter gjorde en annan vetenskapsman från Copernicus' födelsestad, Thorn, Maximilian Curtze, nya upptäckter i svenska samlingar, hvarunder han afslöjade 6 dittills obeaktade volymer med anteckningar af Copernicus' hand.^ Den som på senare tid inlagt största för- tjänst om rekonstruktionen af Copernicus' bibliotek och Copernicus- forskningen öfver hufvud är den polske lärde, Ludvig Birkenmajer, professor i Krakau, som vid tre olika tillfällen, åren 1897, 1908 och 1 9 1 1 under resor i Sverige samlat många viktiga bidrag till den berömde astronomens historia och dels ensam dels med till- hjälp af vår svenske forskare Isak Collijn och sina landsmän Eugen Barwinski och Jan L'os funnit ett ganska stort antal förut ej kända verk med anteckningar af Copernicus' hand/

Äfven en och annan af Copernicus' närmaste vänner i dom- kapitlet återfinnes bland donatorerna till domkyrkobiblioteket i Frauenburg. Till denna vänkrets hörde den förut nämnde Tide- mann Giese, under lång tid ermländsk domherre och i intim vän-

^ Man kan nämligen ej vara säker på att alla dylika böcker tillhört Coper- nicus. Som domherre hade han naturligtvis för sitt vetenskapliga arbete fri och obehindrad tillgång till kapitelbiblioteket, och han har säkerligen också saklöst kunnat göra sina anteckningar i böcker tillhörande detta. (Jfr L. Prowe, Nicolaus Copernicus, Berlin 1883, Bd i: Th. 2, s. 421, not i.)

^ Prowe, Mittheilungen aus schwedischen Archiven und Bibliotheken, Berlin 1853, s. II — 15.

3 Reliquiae Copernicanse hrsg. von M. Curtze, Lpz. 1875, och densammes Inedita Copernicana (i Mittheilungen des Copernicus- Vereins in Thorn, H. i, Lpz. 1878, s. 34 ff.).

'' Se Birkenmajer, MikoFaj Kopernik, i, Kraköw 1900, densammes Nova Copernicana, 1909, där äfven en öfversikt är lämnad af föregående Copernicus- forskares resultat, samt Sprawozdanie z poszukiwan w Szwecyi przez E. Barwin- skiego, L. Birkenmajera i Jana L'osia, s. 94 — 119.

76

skap förenad med Copernicus, sedan biskop af Kulm och slutligen under en kort tid före sin död 1550 innehafvare af Ermlands biskopsstol. Denne donerade, som vi nyss sett, sitt bibliotek till kapitlet, men hvilken omfattning hans boksamling haft eller hvad den öfverhufvud innehållit är ej bekant, då vi ha ytterst få spår bevarade däraf. Sannolikt hafva hans böcker i allmänhet ej varit försedda med ägarenamn eller exlibris, hvarför de försvunnit i mängden af öfriga Frauenburgböcker/

Domvikarien Fabianus Emerich, som också tillhörde den copernikanska kretsen, torde ej ha öfverlämnat sina böcker till kapitelbiblioteket, ty alla med hans ägarenamn »D. Fabiani» för- sedda verk i Uppsala ha tillhört jesuitkollegiet i Braunsberg.

Bland öfriga domherrebibliotek, hvilka införlifvats med kapit- lets boksamling, äro tre för dåtida förhållanden ganska betydUga, nämligen de, som tillhört Achatius Freunt, domvikarien Georg Hircinius och den biskoplige ekonomen och senare domherren Johannes Langhanki. Den förstnämnde af dessa dog år 1533, och då hans böcker ej funno någon köpare, läto testamentsexe- kutörerna 1539 öfverlämna dem åt domkapitlet. Skälet till dona- tionen är i böckerna tydligt omtaladt.^ En del af Freunts böcker återfinnes bland inkunablerna i Uppsala universitetsbibliotek, men äfven i dess allmänna boksamling är detta ägarenamn ej sällan representeradt.

Ett liknande öde undergingo Hircinii böcker, hvilka ungefär samtidigt öfverlämnades till kapitlet efter ägarens år 1539 inträffade

^ Från Lunds universitetsbibliotek, där för öfrigt endast några få böcker hafva ermländsk proveniens, har jag antecknat ett arbete ur Tidemann Gieses bibliotek. Det är Vocabularius utriusque iuris, tryckt hos Koberger i Niirnberg 1496, hvilket arbete har följande inskrifter: ^) »Liber Magistri Tidemanni Gise Comparatus in Studio Lipzensi Anno Domini 1496. . . ^) Liber Bibliothecse Varmiensis. 3) Accessit in peculium Jacobi Magni Fil., quem sibi comparare sategit. Anno 1626. 6 Iduum IXbris. '') Accepi ab humanissimo viro lacobo Magni Praeceptore meo Clarissimo Anno 1637. 6 Galen. Aprilis. ^) Possessor hujus libri est Henricus Flemingius haereditarius in Hannula et Bolstadh. Deo Gloria tribuator Sempiterna.» Med detta arbete är sammanbundet den äfven hos Koberger tryckta Modus legendi abbrevia- turas in utroque iure, 1494.

^ Så förekommer i Augustini Opuscula plurima, tryckt i Venedig 1484, följande anteckning härom: «Hic liber ex relictis quondam magistri Achatij frunt huius ecclesiae canonici cum distrahi in vsum pauperum non posset, donatus est per domi- nos executores bibliothecae eiusdem ecclesie warmiensis. Anno 1539».

77

död, då inga testamentariska bestämmelser voro träffade om hans bibliotek och man icke kunde på ett bättre sätt disponera det- samma/

En icke obetydlig del af de arbeten i Uppsala, hvilka bära inskriften »Liber Ecclesiae Varmiensis», hafva tillhört Johannes Langhanki, kyrkoherde i Heilsberg, sedan ekonom öfver Ermlands stift, domherre i Guttstadt och slutligen i Ermland, död 1567. Utom i ett tiotal inkunabler förekommer på den egentliga bok- samlingen hans namn i minst ett tjugotal^ arbeten, tryckta under 1500-talets första hälft. Sannolikt har Langhanki donerat sina böcker till kapitlet, ty i flertalet af dem står kapitelbibliotekets skrifna exlibris. En af dessa böcker är en gåfva till Langhanki från stiftets biskop, den bekante Johannes Dantiscus, hvarom föl- jande inskrift af mottagarens hand bär vittne: »Reverendissimus Dominus loannes Varmiensis Episcopus loanni Langannio suo oeconomo hunc librum dono dedit 7. Septemb. 1542». Senare har han tillagt »loannes Langhannij iam canonici Warmiensis». Detta arbete^ är äfven prydt med Dantiscus' vackra pärmexlibris.

Langhankis boksamling torde vara en af de sista accessio- nerna till domkapitelsbiblioteket i Frauenburg. Jag sluter detta däraf, att man knappast kan upptäcka en enda bok ur detta bibliotek, som är tryckt under 1500-talets senare del eller början af 1600- talet. De allra flesta härstamma från boktryckarkonstens barndom, sista hälften af 1400-talet och de första decennierna af 1500-talet. Biblioteket kan alltså praktiskt taget anses som afslutadt omkring

^ Äfven om denna donation gifVa oss utförliga anteckningar i själfva böckerna närmare upplysningar. Så har, för att taga ett exempel, Appianus, De bellis civili- bus romanis, Venedig 1500, följande inskrift: «Hic liber ex relictis sancte memorie Georgij Hircinij huius ecclesie Warmiensis Vicarij cum nemini legatus esset nec videretur vtilius dispensarj per testamentarios destinatus est bibliothece predicte ecclesie Warmiensis Anno 1539". — Anteckningarne om Freunts och Hircinii bibliotek äro gjorda af samma person, säkerligen någon af de ermländska dom- herrarne, som hade hand om kapitelbiblioteket.

^ Som exempel kunna nämnas följande nummer på afdelningen obrutna serier: 52: 327; 53: 379; 65: 333; 66: 91; 66: 318.

3 Obr. ser. 73: iii. — Angående öfriga ermländska domherrar, hvilkas ägare- namn äro representerade bland böckerna i kapitlets bibliotek, se den utförliga pro- veniensförteckningen i COLLIJNS Katalog der Inkunabeln der K. Univ.-Bibl. zu Upp- sala samt inledningen, s. xxiv f., äfvensom den polska kommissionens Sprawozdanie 1914, passim.

78

år 1570. Orsaken härtill är i främsta rummet att söka i den omständigheten, att det vetenskapliga arbete, som utgått från de högre katolska andliga och särskildt omhuldats af domkapitlen, vid denna tid alltmer aftager och borttynar. Detta gör, att ingen vetenskaplig litteratur längre köpes till biblioteket. Hvad åter beträffar ökningen genom gåfvor, visar det sig, att äfven denna källa ungefär samtidigt sinar ut. De flesta bokdonationer gå efter denna tid till det nystiftade jesuitkollegiet i Braunsberg, hvilket, som vi af det föregående sett, blef ett kärt föremål för det erm- ländska kleresiets välvilliga omsorger. Endast i enstaka fall finna vi bland Frauenburgbibliotekets böcker gifvare antecknade från slutet af 1 500-talet. En dylik volym, Antonii Lorseti Repertorium in abbatem^ tryckt i Lyon 1505, har inskriften »A me loan. Creszmero Deca: Bibliothecae Varmiensis donatus Anno 1592».^ Märkvärdigt nog förekommer utom Tidemann Giese ingen af stiftets biskopar bland donatorerna till domkapitelsbiblioteket. Visserligen möta vi ganska ofta i svenska samlingar böcker, som tillhört de ermländska biskoparne Johannes Dantiscus, Stanislaus Hosius, Martin Cromer, Andreas Bathori och Simon Rudnicki, men dessa ha kommit från andra håll, från jesuitkollegierna i Braunsberg och Posen, klosterbiblioteket i Pelplin och andra tagna preussiska och polska klostersamlingar. Hufvudmassan af de biskopliga böckerna torde dock ha stannat i residensets bibliotek i Heilsberg. Den egentlige grundläggaren af detta bibliotek synes ha varit den lärde humanisten och smidige diplomaten Johannes von Höfen, efter sin fädernestad Danzig kallad Dantiscus.^ Ome- delbart efter sitt tillträde till episkopatet i Ermland 1537 lät han genom sina utsända från alla håll inköpa juridisk, teologisk och filologisk litteratur för biblioteket i sitt residensslott i Heilsberg.^

^ Obr. ser. 74: 2.

^ Johannes Kreczmer, ermländsk domherre, dekan 1588, dog 1604 (Erml. Zeitschr. 3: 363 f.).

3 I sina yngre år var denne, innan han vigt sig åt kyrkans tjänst, en man med utprägladt världslig läggning, för hvilken intet mänskligt varit främmande. Han var äfven en de glada musernas älskling, som i glödande erotiska dikter besjunger de kvinnliga gestalter han mött på sin väg. Denna poetiska åder utsinar ej heller under hans senare år, fastän den nu trädt i högre makters tjänst.

^ Den bekante humanisten Eoban Hesse skrifver till D. från Frankfurt a. M, 20 mars 1540: »Propositum tuum. . . de instituenda tuis bibliotheca uehementer laudo atque utinam ad eam rem auxilio esse queam nihil me grauaret» (Cod. H. 155 i UB.)

79

Redan tidigare torde här, där flera högt bildade och lärda biskopar härskat, ha funnits en betydande boksamling, som dock antagligen förstörts under de många eldsvådor, som öfvergått Heilsbergs stad och slott intill midten af 1500-talet/

Ur Johannes Dantisci bibliotek finnas rätt många böcker i Uppsala, prydda med hans vackra vapenstämpel på pärmen eller ett inre exlibris, hvaraf förekomma två typer, ett enklare, mindre, i svarttryck och ett större i träsnitt, båda tydligen rån äldre tid. Många af dessa böcker äro bundna omkring år 1541. Flertalet har, som förut påpekats, senare tillhört jesuitkollegiet i Braunsberg. Huruvida äfven de öfriga kommit samma väg, fastän Braunsberg- kollegiets äganderätt till dem ej närmare angifvits, torde vara omöjligt att afgöra. Att de icke tillhört Frauenburgbiblioteket, i alla händelser ej genom donation dit af Dantiscus, framgår däraf att åtminstone en och annan dylik volym har inskriften »D. Cardi- nalis», med hvilket enkla exlibris en stor del af kardinal Stanis- laus Hosii böcker äro försedda.^ Ett kvartband, innehållande bl. a. Marius Victorinus, De orthographia et ratione carminum, tryckt i Tiibingen 1537, har utom Dantisci pärmexlibris denna inskrift, och har alltså tillhört biskopsbiblioteket i Heilsberg ännu under Hosii tid.^ Collijn antager som en möjlighet, att Dantisci böcker direkt från Heilsberg kommit till Sverige/ Detta skulle alltså skett under Karl XILs krig, enär denna stad icke under Gustaf Adolfs fälttåg blifvit intagen af svenskarne. Däremot hölls Heils- berg under Karl XILs krig i Polen långa tider besatt, och under vintern 1703 — 04 hade den svenske konungen sitt kvarter i själfva residenset. Vid detta tillfälle torde utom biskopsarkivet jämväl delar af det biskopliga biblioteket ha vandrat öfver i svensk ägo. Visserligen förnekas detta af nyare polska forskare, eller det anses åtminstone mycket osannolikt, att den svenske konungen och hans här under de hastiga marscherna i Polen öfverhufvud fingo till-

^ HiPLER, Analecta Warmiensia, s. 337, Se t. ex. n:r 917 och 1363 i CoLLijNS katalog öfver Uppsala univ.-bibl:s inkunabler.

3 Flera böcker ur Dantiscus' bibliotek finnas f. ö. ännu i dag kvar i resi- denset i Heilsberg ( se Hipler, Analecta Warmiensia, s. 337, anm. 30).

'* Collijn, Bericht tiber polnische Buchersammlungen in schwedischen Biblio- theken, s. 51.

80

fälle att föra något litterärt byte ur landet^, men att så skett är likväl ett faktum, som bekräftas af både äldre och nyare källor.^ Emellertid skulle jag snarast vara benägen att antaga, att alla böcker ur Dantisci bibliotek, som nu finnas i Uppsala, tillhört jesuitkollegiet i Braunsberg, äfven där detta ej direkt angifvits.

Jämte domkapitlets bibliotek torde äfven en del af dess arkiv ha blifvit tagen som god pris af den svenske konungen. Den största och viktigaste delen av arkivhandlingarne kom han dock troligen ej åt, ty denna hade sedan lång tid tillbaka förvarats i det längre inåt landet belägna, starkt befästade slottet Allenstein, dit de flyttats under de oroHga tiderna i början af 1500-talet, och till hvilken plats äfven det biskopliga arkivet i Heilsberg tidvis synes ha blifvit sändt.^ Vissa delar af kapitelarkivet kommo dock fortfarande att stanna kvar i Frauenburg, och det var dessa som efter all sannolikhet fingo dela bibliotekets öde. Visserligen nämna inga handskriftliga källor någonting härom, men såvidt man får döma efter indicier, torde saken vara fullkomligt klar. Af arkivalier rörande Ermlands stift i svenska samlingar ha vi dels sådana som härstamma från biskopsarkivet i Heilsberg, huf- vudsakligen delar af de ermländska biskoparnes omfattande kor- respondens'^, dels handlingar, som otvifvelaktigt hafva tillhört kapitelarkivet, bref till detta, däribland några från biskoparne Hosius, Cromer och Rudnicki, fragment af en kapitlets kopiebok 1 5 16 — 1620, visitationsprotokoll rörande Allenstein, handlingar rörande kapitlets jordbesittningar m. m. Arkivalierna af denna typ återfinnas hufvudsakligen i Riksarkivet. Granskar man nu dessa här ännu bevarade handlingar, finner man, att de alla här- stamma från 1500-talet och början af 1600-talet intill 1620.^ En enda handling, ett gåfvobref på en domkapitlet tillhörig trädgård i Frauenburg till jesuitkollegiet i Braunsberg, är daterad 1623.^

^ Sprawozdanie, s. xi. Jag hänvisar för ögonblicket endast till Hipler, Analecta Warmiensia, s- 339- Till mina egna forskningar i denna sak återkommer jag i senare delen af mitt arbete.

3 Hipler, Analecta Warmiensia, s. 329 f.

Dessa ha som nyss nämnts först under Karl XII:s krig kommit till Sverige. 5 Se Prowe, Mittheilungen, s. 22 ff., och Laur. Weibulls handskrifna för- teckning öfver kapitelarkivet i Ermland, upprättad i Riksarkivet 1900. ^ Prowe, senast a. a., s. 34.

8i

En stor del af Riksarkivets ermländska handlingar utlämnades 1798 och 1802 på begäran af preussiska regeringen till stats- arkivet i Königsberg. I sin berättelse öfver sändningen 1798, som först gick öfver Berlin, säger arkivdirektorn Hennig, att dess innehåll hufvudsakligen bestått af handlingar från 1500-talet, några få från 1400-talet och början af 1600-talet intill 1621.^ Äfven de 1801 öfversända arkivalierna synas icke ha innehållit något af yngre datum. ^ Man kan väl häraf sluta, att alla dessa arkivalier redan under Gustaf Adolfs tid kommit till Sverige. Hade de tillhört krigsbytet från Karl X Gustafs eller Karl XILs tid, borde man häribiand funnit spår af handlingar äfven från tiden efter 1626.

Den i Riksarkivet befintliga omkring midten af 1600-talet uppgjorda förteckningen öfver de skrifter och dokument, som togos i Mitau 1621^, innehåller äfven handlingarne från Ermland. Häribiand finnas utom de förut nämnda ytterligare en del Var- miensia, som senare tyckas hafva försvunnit"^, däribland dom- kapitlets protokoll och matrikel.^ Att arkivalierna från Frauen- burg kommit att upptagas i förteckningen på Mitaubytet är väl beroende på ett misstag.^ Att dessa skulle ha förts undan för att vara skyddade i Mitau, ligger väl utom om ej möjlighetens så dock sannolikhetens gräns. Dock vill jag i detta samman- hang ej underlåta att fästa uppmärksamheten på, att af de i det föregående nämnda arkivalierna inga äro yngre än 1620, frånsedt donationsbrefvet till jesuitkollegiet i Braunsberg från år 1623, som väl snarast tagits från detta kollegium och ej från domkapitels- arkivet. Vi hafva alltså inga arkivalier från åren 1621 — 26, hvilket dock kan bero på en tillfällighet. Dessutom veta vi ej hvilken tid den i förteckningen upptagna odaterade protokolls- boken och den likaledes odaterade matrikeln omfattat. Men så

^ Cit. i HiPLER, Analecta Warmiensia, s. 462.

^ Jfr om denna senare sändning Herm. Brulins handskrifna promemoria 191 1 i Riksarkivet angående handskriften »Ostpreussische Folianten 823 a» ur Staatsarchiv i Königsberg.

3 Se härom i det föregående, s. 52.

Kanske hafva de blifvit förstörda vid slottsbranden 1697. 5 Se Schirren, Livländische Geschichtsquellen, s. 156 — 57. ^ Äfven några rent svenska arkivalier finnas upptagna i denna förteckning. (Se Schirren, a. a., s. 156.)

O. Walde. 6

82

länge inga alldeles bestämda historiska skäl kunna förebringas för den teorien, att det ermländska domkapitelsarkivet blifvit öfverfördt till Mitau, måste vi alltså antaga att dessa arkivalier först under fälttåget 1626 blifvit tagna af Gustaf Adolf och tillsamman med biblioteken skickats öfver till Sverige.

Bland de af Gustaf Adolf i Preussen tagna boksamlingarne nämnes i äldre svenska bibliotekshistorier äfven cistersienserklostrets i Pelplin bibliotek. Hvart detta tagit vägen var mig länge obe- kant. Hvarken Stockholm, Uppsala, Lund, Västerås eller Sträng- näs hade att uppvisa några spår af en boksamling med denna proveniens, frånsedt en enstaka volym i Uppsala. Var uppgiften att detta bibliotek delat Ermlandsbibliotekens öde riktig, skulle man alltså snarast tänka, att det kommit i enskild ägo, i så fall som gåfva af konungen till någon i hans omgifning. Att biblio- teket blifvit taget är säkert, äfven samtidiga tillförlitliga källor uppgifva detta med bestämdhet. Så t. ex. meddelas i borggrefven af Danzig Israel Hoppes samtida relation öfver det preussiska fält- tåget^ att svenskarne den 3 augusti 1626 efter att hafva besatt Stargard (Altmark) ryckte in i det närbelägna klostret Pelplin och där »an Biichern, köstlichem Mahlwerck und anderen Sachen eine reiche Beute bekam». Konungen själf kom följande dag person- ligen dit och lät för egen räkning bortföra orgel, altare och en mängd taflor^, allt afsedt för vissa platser i Sverige, men klostret skänkte han till sin riksstallmästare Axel Banér.^ Denne donerade, antagligen i början af 1630-talet, en samling böcker, uppgående

^ HoPPE, Geschichte des ersten schwedischen Krieges in Preussen, hrsg. von M. Toeppen, s. 87 f.

^ Häribiand var särskildt »eine grosse kunstreiche Tafifel des Jiingsten Gerichts mit Sigismundi III. des Königes in Pohlen, des Printzen Vladislai, des Königes von Hispanien, des Römischen Kaysers Ferdinandi IL, des Fursten Christophori Radziwil und anderer hohen Personen auff einer Seiten, dan auch des Römischen Babstes und anderer vielen Geistlichen auff der anderen Seiten lebenreichen Contra- facturen«. (Hoppe's skildring i a. a., s. 87.)

3 Jfr äfven svenska Riksregistraturet för år 1626, fol. 576, som upptager en »Donation för stallmästaren Axel Baner till Herrborum på Hoff Pelplin», inne- fattande klostret med underliggande ladugårdar och byar. (Dat. Dirschau 10 augusti 1626.)

83

till omkring i6o volymer, till Linköpings domkyrkobibliotek.' Hvad är då naturligare än att antaga, att i denna donation ingått just de böcker han erhållit genom PelpUnbytet? Vid en senare företagen undersökning af stiftsbiblioteket i Linköping har jag också återfunnit de saknade Pelplinböckerna eller åtminstone en del däraf. Minst 75 verk bära där inskriften »Liber Beatae Mariae Virginis in Pelplin» eller liknande. Ett par af dessa böcker hafva dock genom annan donator kommit till Linköping, men möjligen hafva äfven dessa ursprungligen tillhört den Banérska donationen, fastän de på ett eller annat sätt föryttrats och senare kommit tillbaka igen. Detta gäller dels en folioupplaga af Dionysius Halicarnassus, som 16 14 införlifvats med klosterbiblioteket i Pelplin, den 5 november 1640 inköpts af Benedictus Figrelius och 1693 öfvergått till Linköpings bibliotek. Det andra arbetet, Sixtus Senensis, Bibliotheca sancta, tryckt i Paris 16 10, har tillhört Pelplinbiblioteket 161 2, därefter varit i kyrkoherdens i Ed, Bothvidus Nicolai Foslingii, ägo och af honom 1640 skänkts till Linköping.

Då Axel Banér i motsats till sin fader, den 1600 i Lin- köping afrättade Gustaf Banér, och sina bröder, enligt hvad källorna meddela varit, ehuru en fulländad hofman, rätt illitterat och icke behärskat något främmande språk^, är det väl ej troligt, att han ägt något större privat bibliotek. De 160 volymer han skänkte till Linköping torde väl därför med säkerhet alla ha varit krigsbyte. Då jag efter noggrann inventering af Linköpings stifts- biblioteks samlingar, frånsedt möjligen någon enstaka volym, icke kunnat finna några böcker ur annat taget bibliotek än Pelplin,

^ Linköpings Bibliotheks handlingar, i, Företalet, s. [2]. — Denna gåfva namnes i det inventarium, som 1634 uppgjordes öfver biblioteket genom dåvarande biskopen Johannes Bothvidi försorg. Donationen måste alltså vara gjord tidigare.

^ Då Axel Banér år 1633 kallades till rådsherre, vägrade han att mottaga denna höga befattning med den motiveringen, att han aldrig lagt sig på sådana saker och ej heller något studerat. « Fältherren (Jacob de la Gardie) svarade det fa sutto i rådet som ex furidamento hafva fört deras studier, hoppas icke desto mindre, genom Guds bistånd, hafva gjort sitt embete efter förmögenhet. K. Maj -.t hafver ock det allt efter ett godt hjerta upptagit. När man hafver sensum com- munem, och vet staten, så går allt näst Guds hjelp fort». (Sv. riksrådets protokoll, 3> s. 19.)

84

som genom Banér kan ha hamnat där^ ej heller några, som ge- nom exlibris eller namnteckningar visa sig ha tillhört denne, är man berättigad att antaga att gå godt som alla dessa i6o volymer härstamma just från PelpHn. Men hvar har då återstoden tagit vägen, då numera högst hälften af detta antal kunnat återfinnas? Säkerligen har man att söka svaret på denna fråga i de många duplettauktionerna. Genom dessa ha ju en myckenhet gammal litteratur med för vår bokhistoria synnerligen intressant proveniens gått förlorad, och det skulle vara obilligt att begära, att man i Linköping i detta afseende varit mera pietetsfull än annorstädes. Minst tre auktioner af denna typ hafva också ägt rum på böcker ur detta biblioteks samlingar, hvarigenom tillsamman omkring 6,300 arbeten försvunnit.^ Bland dessa torde äfven flertalet af de saknade Pelplinböckerna vara att söka.

Huru stort det ursprungliga klosterbiblioteket i Pelplin varit, då svenskarne år 1626 lade sin hand på detsamma, är mig obe- kant. Källorna lämna oss ytterst sparsamma bidrag till dess äldre historia och det knapphändiga material, som de i Lin- köping bevarade resterna däraf genom sina exlibris eller skriftliga anteckningar gifva oss, för icke så långt. Själfva klostret anlades år 1257 eller 1258 som en tysk utpost i denna del af Preussen.^ Under hussitkrigens dagar blef det utsatt för en stark förödelse, då sommaren 1433 en plundrande och härjande skara trängde upp mot Östersjön, hvarvid flera kloster blefvo hemsökta och i grund förstörda. Bland dessa voro äfven de två cistercienser- klostren i Oliva och Pelplin. De gamla codices, som då till- äfventyrs varit samlade i klostrets bibliotek, torde väl vid detta tillfälle gått förlorade. Men genom gåfvor och donationer blef klostret åter rikt. Till dess bibliotek donerade den ermländske

^ Ett tiotal arbeten i Linköping ha Ermlandsproveniens, de flesta härstamma från jesuitkollegiet i Braunsberg, men så godt som alla dessa hafva kommit hit med Eric Benzelii bibliotek; möjligen kan en eller annan ha tillhört Banér. Öfriga Polonica i Linköpings stiftsbibliotek härstamma till allra största delen från krigs- bytet under Karl X Gustafs polska krig.

^ Jfr Almquist, Sveriges bibliogr. litteratur, n:r 3183 — 3185.

3 WiNTER, F., Die Cistercienser des nordöstlichen Deutschlands, Gotha 1868—71, Th. 2, s. 260.

^ Scriptores rerum Prussicarum, T. i, s. 731, o. Winter, a. a., Th. 3, s. 108.

85

domherren och ärkediakonen Johannes Sculteti alla sina böcker/ Några spår af denna donation har jag emellertid ej funnit. Då Sculteti dog redan 1523, är det troligt, att hans bibliotek inne- hållit hufvudsakligen paläotyper. Bland Pelplinböckerna i Lin- köping finnas dock endast två inkunabler, ingendera af dem bär några spår af att ha tillhört denne ermländske prelat. Det är för öfrigt påfallande, att det öfvervägande antalet af mig funna böcker, som tillhört detta klosterbibliotek, äro jämförelsevis nya. Därigenom att i de flesta bevarade Pelplinböcker accessionsåret angifvits, kan man tämligen i detalj följa bibliotekets tillväxt i senare tid. Det visar sig häraf, att den allra största delen är in- köpt under de första decennierna af 1600-talet, några under sista delen af 1590-talet. Detta tyder snarast på att klostret liksom så många andra dylika anstalter i denna mycket hemsökta landsända blifvit förstördt eller plundradt under reformationstidens stormar. Man borde eljes funnit ett större antal böcker från tidigare år, från 1400-talet och första hälften af 1500-talet, men så är ej fallet. Antalet verk till tryckåret äldre än 1600 är försvin- nande litet.

Den senaste accessionen är gjord 1624, från hvilket år jag antecknat trenne inköpta arbeten, D. Marius, Commentaria in universam Aristotelis philosophiam, Vrsellis 161 8, Ant. Ruvio, Comment. in Aristotelis De physico auditu, Köln 1616, och Did. de Beza, Commentaria moralia in evang. hist., Paris 1624.

Mindre än vanligtvis är fallet i allmänna boksamlingar af den typ, som genom krigsbytet kommit till Sverige, synes det yngre Pelplinbiblioteket haft tillfälle att öka sina samlingar genom donationer. Dock förekomma i enstaka volymer inskrifter, som visa, att böckerna genom gåfva öfvergått i klostrets ägo. Bland sådana donatorer märkas Hermann Han^ och Thomas Petrikowski^, möjligen äfven ermlandsbiskopen, kardinal Andreas Bathori, hvars pärmexlibris vi återfinna på ett par volymer med senare Pelplin- pro veniens.

^ HiPLER, Analecta Warmiensia, s. 347. Skänker Petrus de Palude, Quartus sententiarum liber, Paris 15 18.

3 Skänker 1616 Weidners Loca prgecipua fidei christianae, Wien 1567. Samme person uppträder 16 15 som donator till jesuitkollegiets i Braunsberg biblio- tek. (Se s. 64.)

86

Då Pelplinbiblioteket endast i mycket stympadt skick be- varats till vår tid, måste en redogörelse för innehållet däraf med nödvändighet blifva ofullständig och kanske i någon mån miss- visande. Dock kunna de funna spillrorna af den ursprungliga samlingen gifva oss en tämligen klar uppfattning om att detta bibliotek ej nämnvärdt skilt sig från genomsnittstypen af de katolska kloster- och jesuitkollegiebiblioteken. Vi finna här som annorstädes, att teologien upptar lejonparten af volymantalet. Kyrkofäderna äro representerade af Augustinus, Anselm af Canter- bury, Ambrosius, Cyprianus, Eusebius, Dionysius Areopagiten och Irenaeus, vidare finna vi dogmatiska och polemiska skrifter af Alvarez, Becanus, Bozius, Dionysius Carthusianus, Scribanus, Stapleton, Suarez och Weidner, de vanligaste katolska exegetiska författarne, predikosamlingar af Coppenstein, Diez, Ludovicus Granatensis, Osorius och Skarga, Stanislai Hosii Opera, af de klassiska auktorerna Aristoteles med kommentatorer, Dionysius Halicarnassus, Plinius, Sidonius och Tacitus, skrifter i statslära af Justus Lipsius och kardinal Bellarmino m. m.

Om Axel Banér behållit hela bibhoteket för egen räkning eller han delat med sig åt sina mera litterärt intresserade vänner, är ovisst. Möjligen kan någon af bröderna Brahe, som äfven till- hörde Gustaf Adolfs omgifning, hafva erhållit det exemplar af Herburti Statuta regni Poloniae, tryckt i Samoscii 1607, hvilket nu finnes i det Brahe- Wrangelska biblioteket på Skokloster och som tillhört Mariaklostret i Pelplin. Detta är den enda PelpHn- bok jag påträffat utom Linköping, frånsedt den volym som nu finnes i Uppsala, men som otvifvelaktigt härstammar från Lin- köpings stiftsbibhotek. Det är en i Krakau 1597 tryckt polsk bibel, som inköpts för Pelplinbiblioteket 161 8 och dessutom har följande inskrift: »För thenna Polniska Biblien hafwer iag, med Consistorii samtycke, gifwet igän til Bibliothecam publicam Tilosii postilla in foL magn.». Denna anteckning är gjord af Haqvin Spegel, hvars namn stått under inskriften, men sedermera blifvit till största delen utskrapadt. Hvad som återstår är emellertid till- räckligt för identifieringen. Då Spegel åren 1691 — 17 ii var biskop i Linköping, är det tydligt, att det nämnda bokbytet ägt rum under denna tid.

87

Systematiska undersökningar af de svenska herregårdsbiblio- teken skulle säkerligen gifva oss nya bidrag till Pelplinbibliotekets historia och betydligt utöka dess volymantal. Vid en sådan undersökning borde de gamla Banérska godsen främst komma i betraktande, då möjligen Axel Banér, om också icke af något bibliofilt eller bibliognostiskt intresse, kan hafva behållit för egen räkning en del af de hemförda bokskatterna.

Ett genomforskande af svenska slottsbibliotek skulle jämväl kunna i ljuset framdraga några rester af ett annat preussiskt klosterbibliotek, hvilket ungefär samtidigt med Pelplin blifvit svenskarnes byte, nämligen det i Oliva. Riksamiralen Carl Carls- son Gyllenhielm, som förde befälet öfver svenska flottan, låg med denna utanför Danzig för att hålla ett vaksamt öga på staden och hindra dess förbindelse med yttervärlden. Härunder lät han landsätta en skara folk, som tog i besittning det nära Danzig belägna rika klostret i Oliva, hvarvid ett stort byte erhölls. Detta skedde i juli 1626.'' Konungen gaf befallning att klostret skulle utplundras, men ingenting spolieras; alla kyrkoprydnader skulle ordentligt inpackas i kistor och väl förseglade öfversändas till Stockholm att förvaras till konungens hemkomst.^ Om amiralen lyckades få fatt i munkarne, skulle han taga dem i fängsligt för- var och tills vidare behålla dem.^

Att äfven ett bibliotek och säkerligen ett betydhgt sådant funnits i detta med timliga ägodelar synnerligen väl försedda kloster, är otvifvelaktigt. Men hvar detta hamnat, är fullständigt okändt. Endast ett fåtal verk härifrån har jag lyckats återfinna, ett i hvartdera af biblioteken i Uppsala, Linköping, Strängnäs och Skokloster. Ett arbete, Psalmorum Davidis paraphrasis poética, G. Buchanani Scoti argumentis ac melodiis explicata, Frankfurt 1585, som 161 5 tillhört Oliva klosters bibliotek, har senare ägts af den nedan nämnde magister Israel Starbeck och på 1800-talet det stora Hammerska biblioteket i Stockholm.'^ Hvar hufvud- stommen befinner sig, är för ögonblicket en gåta. Då de funna

^ HOPPE, a. a., s. 76.

^ Konungen till Gyllenhielm, Dirschau 3 aug. 1626. (Riksreg.) 3 Konungen till densamme, Dirschau 18 juli 1626. (Riksreg.) ^ Catalogue de la Bibliothéque Hammer, T. i, s. 264 (n:r 6864).

88

böckerna äro så ytterligt få, kunna de icke gifva oss material till att ens uppdraga konturerna till detta biblioteks historia. Ingen- ting har heller ur andra för mig tillgängliga källor varit att hämta

1 detta afseende.

De funna böckerna ur Oliva klosterbilphotek hafva alla proveniensanteckningen »Inscriptus Catalogo Fratrum de Oliva». En oktavupplaga af Taciti Opera, tryckt i Antwerpen 1588, som finnes i universitetsbiblioteket i Uppsala, har därjämte anteck- ningen »Monasterij Olivensis». I Skoklostersamlingen finns i Bielkeska biblioteket en foliovolym innehållande bl. a. Johannes Tortellii Aretini Orthographia, tryckt i Venedig 1593, från Oliva kloster. Det i Linköpings stiftsbibliotek befintliga arbetet med samma proveniens är den i Basel 1561 tryckta folioupplagan af Platos Opera. Denna bok har